Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
ENSLINGEN PÅ JOHANNlSSfcARET
splittrad som min, erfar, då den varelse, som utgjorde hela
dess liv, försvinner, försvinner, för att aldrig mer
återvända !»
Nicoline tryckte hårt den älskade makens hand, men hon
vågade ej försöka tala om tröst.
»Vet du, att du dörf» frågade han med en ton omöjlig
att beskriva.
»Ja!» viskade hon.
»Och du är ...»
»... beredd, min älskade — undergiven Guds vilja.»
»Men du går icke gärna bort... säg nej, säg nej! Om
du finge, ville du ännu dröja hos mig, vars enda sol
uppstigit ur din blick, vars enda fröjd legat på dina läppar?»
»Om det varit Guds vilja, o, huru gärna skulle jag ej
blivit troget hos dig! Vi måste dock vara tåliga, då han
annorlunda beslutat. Jag har älskat mycket, mycket, jag
har varit älskad som få varit det: jag har känt det högsta,
det skönaste i livet.»
»Och det bittraste, du arma kvinna, att ha varit bunden
vid en varelse, som ständigt blev en olöst gåta, som icke ens
nu, då döden breder sin frid över din själ, vågar avslöja
de kval, vilka bränt hans hjärta, och i denna stund bränna
det mer än någonsin! O, Nicoline, min ömma, tillbedda
maka, mitt högsta brott var likväl, då jag drog ditt
oskuldsfulla hjärta intill mitt skuldbelastade.»
»Georg blir din tröst.»
»Ingen skall, ingen kan trösta mig: min sorg är för
stor för tröst. Georg måste ut i världen: för honom är
Johannisskäret för trångt, men för mig har det rum nog.
Jag vill leva ensam med mina minnen, och om jag någonsin
kommer att erfara en skymt av frid, så blir det vid
överräkningen av att varje dag, som försvinner, gör en
minskning i den långa skärseld, vilken jag måste kalla liv!»
»Vem vet huru lång, Bernhard — kanske bli vi snart
återförenade.»
»Icke snart, min Nicoline: jag är ännu icke på långt när
färdig! Det är först sedan jag blivit fullkomligt ensam,
fullkomligt övergiven, då ingen levande varelse på denna
klippa lyssnar till min klagan, som den rätta kampen
begynner ... Men när den nått ett slut, då vill jag anropa dig
från himlen att bedja om min förlossning.»
Nicolines huvud sj önk åter mot den älskade mannens
bröst. Hennes suckar besvarade de stormande slagen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
