Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKARET
»Gå då raka vägen: begär av chefen, att du får begagna
en slup!»
»Förträffligt uttänkt... Om min egen mor vore ombord
på skonerten och jag begärde slup och manskap för att ro
dit och träffa henne, skulle han högst nådigt förklara, det:
han beklagade, att kronans slupar ej finge begagnas för
annat än kronans tjänst och ärenden. Men vore jag
däremot nog enfaldig att omnämna det egentliga ändamålet,
skulle han troligen sätta i fråga huruvida jag vore i
besittning av mitt fulla förstånd; men i bästa händelse, att han
vore vid sitt briljantaste lynne, skulle han säkert be mig
dra åt häcklefjäll och vända mig ryggen. Men någon
utväg skall jag nog finna.»
Kadetterna åtskildes, i det de utbytte en hemlighetsfull
nickning.
Avsides från den vakthavande besättningen stod i
skuggan av stormastvantet en högväxt, starkt byggd yngling,
sysselsatt att sy tillsammans armöppningen på en
båtsmans-tröja. Som allt uniformstvång under seglingen upphört,
var han klädd i en röd ylleskjorta och ett par f. d. vita
kypertsbyxor, vilka, fastän här och där bestänkta med en
tjärfläck, likväl genom sin finhet och snitt uppenbarade sin
härkomst från någon av officersgarderoberna. Varje
rörelse hos ynglingen förrådde kraft, spänstighet och vighet.
Under en vit segeldukshatt, försedd med bred bård men
låg kulle, framtittade ett gott, vackert ansikte, brynt av
solen, friskt, blomstrande och skägglöst som en flickas; och
detta ansikte, jämte de bruna lockarna, som böljade fram
under hatten, hade ett ogement syskontycke med en viss
yngling, den vi en gång träffat ombord på Frifararn.
Det skalkaktiga leende, vilket nyss svävat över Georg
Letslers läppar, hade småningom övergått till ett nästan
melankoliskt drag, ja nära nog till ett slags svärmeri, som
man sällan träffar hos den unge, levnadsglade sjömannen.
Han lutade sig lätt mot relingen och syntes försänkt i
betraktandet av de minut efter minut förändrade formerna
på himlens guld- och purpurfärgade skyar. Men om än
hans ögon dröjde vid dessa, så voro dock hans tankar långt
annorstädes: de foro på minnets vingar tillbaka åt hemmet
och stannade vid en afton på Johannisskäret, då han,
sittande hos den älskade modern, målat så sköna, så glänsande
bilder ur sitt framtida yrke. Nu hade han lärt känna, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
