Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOLVTE KAPITLET
69
sen ... Och nu, då jag sagt dig allt, har du då hjärta att
svika mitt förtroende?»
»Nej, det har jag icke!» svarade Georg, som genom
dessa vapen snart var övervunnen. »Det är ingen tid att
förlora: jag ger mig genast av. Men» — tilläde han i
skämtsam ton — »jag känner på mig, att här blir starm
akterifrån... herr kadetten är väl så mänsklig och ber om
gott väder i händelse av olycka!»
»Jag svär att icke lämna dig i sticket, ifall saken skulle
upptäckas och gå längre än att du kan reda dig själv!»
Sedan några nödiga överenskommelser blivit träffade,
hade kadetten snart det obeskrivliga nöjet att se sitt
betrodda ombud lyckligt i väg på den farliga resan. Men
när Georg ej längre kunde följas med ögonen, begav sig
den otålige älskaren ned i kadettmässen, att i sin förtrognes
Öra rapportera första utgången av sitt djärva vågstycke.
XII.
Tvärt emot kadettens uträkning hade emellertid de
västindiska resorna, vilka icke skulle ändas under denna vakten,
verkligen långt innan vaktens slut upphört att återljuda i
doktorns öra, och med händerna djupt nedtryckta i
kavajfickorna gick vakthavande officern fram och åtér på
däcket, medan doktorn stod i begrepp att söka sin koj.
»Vänta ett ögonblick!» sade premierlöjtnanten,
spännande ögonen skarpt på en punkt, som börjat ådraga sig
hans uppmärksamhet. »Någonting flyter där borta?»
»En ankarboj, tycker jag!» menade den godlynte
doktorn, som satte lorgnetten för ögat och snart fick föremålet
i sikte.
»Vacker ankarboj !» svarade löjtnanten med ett flyktigt
leende. »Min liv och själ, är det icke en simmare, som
sträcker kurs hit mot’ fregatten ... tyst... vänta här —
jag ger mig hin på, att det är någon av vår besättning!»
Men långt ifrån att efterkomma uppmaningen, tog
doktorn skyndsamt godnatt, i sitt välvilliga hjärta önskande
att den stackars saten, som varit ute, måtte för några
timmar kunna bli förvandlad i en verklig ankarboj.
Premierlöjtrianten däremot följde sin plikt och gick med
hastiga steg förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
