Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEXTONDE KAPITLET 8$
älskade mor, som är i himlen, skall säkert alltid bedja för
herr kommendörkaptenens väl!»
Kommendörkaptenen klappade Georg med förtrolig
godhet på axeln, och med vek röst, så att han knappt kunde
tillbakahålla tårarna, svarade Georg: »Det är mitt fasta
uppsåt att, så framt Gud hjälper mig, aldrig bli ovärdig
herr kommendörkaptens godhet mot mig, aldrig otacksam!»
Ännu en gång nickade chefen, och med upprörda känslor
återvände Georg till däck.
XVI.
En författare har någonstädes yttrat: »Ögonblick i livet
äro marterande, men hela livet i sig självt är en
välsignelse.» j
Ve dem, för vilka det kommit så långt, ätt de omvända
dessa ord och säga: »Det ges ögonblick i | livet, som äro
en välsignelse, men hela livet i sig självt är en
förbannelse!» |
Letsler hade i forna dagar tänkt något ditåt, då
Nicolines ljusa väsen stundom kom honom att mindre djupt
känna den börda, som livet under många år varit honom.
Men denna tid hade med den älskade makan försvunnit,
och nu gick han ännu längre: de ljusa ögonblicken voro
bortflydda — endast mörkret återstod.
Bittra minnen, fulla av aggande ångest, osälla, bleka
gengångare från ett försvunnet fordom, förföljde honom
beständigt och fingo fullkomligt fritt spelrum i ensligheten,
det farligaste sällskap för en ande, som idke äger något
stadigt fäste inom sig och ingen annan sysselsättning än
sig själv.
Dagligen gick han in i Nicolines kammare; ansade
kristi-kors-blomman och gav fågeln dess föda. Murgrönan hade
redan trånat bort, men fick stå kvar med sina förtorkade
stänglar. !
Detta var hans enda förströelse, men dei^na förströelse
medförde så mycken sorg, så mycken saknad, så många
minnen, att han ofta, rysande över den förfärliga tomheten,
flydde ur denna helgedom till sin egen kammare.
Här kunde Han hela timmarna sitta och jfördjupa sig i
betraktelser över den obeskrivliga långsamhet, varmed hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
