Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEXTONDE KAPITLET
87
du förskaffat henne någon glädje, kan jag ej avslå din
bön. Kom hit ibland någon gång... men sällan, mycket
sällan! Nu måste du dock lämna mig — tro likväl icke, att
jag är otacksam för det goda du velat ^öra mig, fastän
jag önskar vara ensam.»
Fanny tordes ej envisas längre: hon avlägsnade sig.
Då Letsler blivit ensam, reste han sig upp och såg sig
omkring med forskande blickar. Småningom lade sig åter
över de halvklarnade dragen det forna, tunga molnet. Till
vad hade han vaknat? Att fortsätta sini ensliga vakt på
på den tomma klippan, att leva kvald av det förflutna, utan
mål, utan hopp för framtiden.
Nu föll hans blick på den alltid lika jämt och sakta
skridande sköldpaddan. Och med ett obeskrivligt uttryck
av saknad suckade han: »Jag var en tid; som du — men
skalet har nu brustit sönder!» j
Sjukdomen vek bort. |
Letsler uppstod från bädden och satt åter ute på
klippblocket, stirrande på vågen, vilken nu liksom förr slog
sin entoniga takt mot skäret.
*
Det var en härlig afton i medlet av augusti. Enslingen
satt på sin vanliga plats utanför huset och vid hans sida
satt Fanny, som nyss i sin lilla båt kommit från Strand
och nu vänligt spkte uppmuntra honom.
»I afton», sade hon, »ser jag något vackert på herr
Letslers ansikte: det ser alldeles så ut som om en solstråle
hade stannat i någon vrå!»
»Jag har i natt haft en lång och ljus dröm!» svarade
Letsler med en ton, som ägde ett ovanligt välljud.
»Ack, berätta mig den!»
»Nej, mitt barn, jag kan det icke.»
»Kanske bådar den någon lycka?»
»Kanske... men jag anser redan som en lycka att hava
haft en ljus dröm — det är många år*se’n jag erfor något
sådant!»
»Kvälle!» hördes en hjärtlig röst bakom dem, och gamle
Elias Asbjörnssons ännu kraftfulla gestalt visade sig i den
randiga tröjan och med den röda yllemössan på huvudet.
»God afton!» nickade Letsler och räckte handen åt
gubben.
»Det var roligt att se gamle snälle fader Elias!» sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
