Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
bara hans skickas ut, så luktar han rätt på spåren, om de än
vore aldrig så långt borta — ja, jag kan svära på, att
han åtta dagar sedan godset är flyttat kan vädra upp
fläcken, där det legat. Det är en fördömd karl, den
Luk-tare-Kalle: det var just hans nit jag hade att tacka för att
Petter Gran i våras snöt en stor säck styckegods ifrån
mig.»
»Det hörs nog, att herr patron ämnar fortsätta de
hemliga affärerna?»
»Vad skall man göra! Vill man leva, så får man sköta
sig. Den förbannade tullen tar nog tillräckligt från mig
ändå. Du begriper: är hälften ostämplad, måste åtminstone
den andra hälften vara stämplad.»
Men nu kom Fanny, som från köksfönstret varseblivit
Georg, med vispen i hand springande mot honom.
»Nej, se flickungen», sade Holmer skrattande — »hon
stänker ju gräddskummet på oss i stället för på karotten...
Var så god, mamsell yrhätta, och drag sig tillbaka med
vispen, eljest skvallrar jag om för mamma hur du
hushållar med snömoset!»
Herr Holmer hade skyndat förut, att tala några ord
med sin hustru om det äv Georg förkunnade besöket.
Under tiden följde Georg Fanny till köket, där han kom i
tillfälle att prisa hennes raskhet och duglighet.
»Skulle jag ej vara rask, då mamma ibland ombetror
mig att sköta sitt kall! Dessutom hade jag min högsta lust
att rusta i hushållet redan då jag var barn.»
»Du kan knappt minnas den tiden!» sade Georg med
ett litet retsamt leende.
Fanny rynkade de fina ögonbrynen och såg helt
förnärmad ut. »Då man är på femtonde året, måtte man väl
icke längre vara barn, skulle jag tro!»
»Jag önskar, att du alltid förblivit barn, ty du hade
så mycket behag, så söta vackra fasoner, att du bestämt
förlorat på att bli stor.»
»Har jag — å, jag tror icke det... Men se, nu brände
jag upp två pösmunkar för det du retade mig... låt bli
det!»
»Nej, är du så retlig? Det har du blivit sedan du växt
från dockorna: när du lekte med dem, var du aldrig ond.»
»Då sade du icke heller: ’Fanny, vad du var söt, när
du låg i vaggan och sparkade — vad det klädde dig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
