Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE KAPITLET 97
rusta med skallran i stället för med de här stora
dockorna !’»
»Ja se, att jag icke sade det» menade Georg, i det
han beställsamt höll fram fatet för de nya munkarna, »det
kom sig bara därav, att jag ej såg dig på den tiden du
låg i vaggan. Men jag är nästan säker på, att du då måtte
varit allra sötast.»
^»Och du tror således, att jag alltjämt växer ifrån
mig... Men håll icke fatet så snett... Jag undrar, om
någon kan baka bättre pösmunkar? Det var visst icke min
mening att ha sådana i dag, men efter jag hörde pappa
säga, att unga jaktlöjtnanten är i hitväntande, så...»
»Jaså, var det icke för min skull som du fick så bråttom
att röra ihop smeten?»
»Vad — för din skull?» utbrast Fanny med ytterlig
förundran. »För din skull! Nej, käre Georg, man glömmer
alldeles bort sina lekkamrater, då man väntar sig att få se
en ung herre. Jag har hört, att den unge jaktlöjtnanten
ser mycket bra ut och är särdeles hygglig och artig.»
»Nå, Fanny, nu finner jag, att du icke är ett barn
längre — tänker du redan på vackra herrar? Men efter
det är så, att lekkamraten redan blivit överflödig, så kan
han vända om... Farväl med dig, Fanny!»
»Farväl, Georg!» Fanny vände sig likgiltigt till pannan
och skötte flitigt sina munkar.
Georg låtsade gå mot dörren, men var i blinken
tillbaka, lyfte Fanny på armarna och började svänga henne
omkring, så att hon skrattande ropade: »Släpp, släpp mig,
jag blir alldeles yr i huvudet!»
»För vem lagade du munkarna?»
»För jaktlöjtnanten, har jag ju sagt dig!»
»Jaså — nå, då skola vi dansa litet längre, tills alla
munkarna i pannan bränt upp: de äro i alla fall goda nog åt
honom!»
»Akta dig, Georg, släpp mig — jag blir ond!»
»Säg sanningen bara, så håller jag dig ické en sekund
längre!»
»Aj, aj, mina munkar... hör, så de fräsa, de bli
alldeles ursinniga och kolbrända, elake Georg!»
»Sanningen, fram med sanningen!»
»Talade du sanning, Georg, då du nyss sade, att jag nu
icke hade några vackra fasoner och icke är så söt mer?»
»Det har jag aldrig sagt!» försäkrade Georg trovärdigt.
7 A Enslingen på Johannisskäret L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
