Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGONDE KAPITLET
99
XX.
»Mjuka tjänare, fru Holmer!» hördes omedelbart efter
dörrens öppnande Petter Grans 1 judeliga röst. »Får den
äran, efter vi just av en händelse voro i närheten, att
presentera min brorson och, om Gud vill, min efterträdare:
herr Ture Gran — slug och fin pojke efter befogenhet,
som lagman säger!»
»Såsom herr jaktlöjtnantens brorson kan han ej vara
annat!» kunde fru Holmer icke underlåta att anmärka, i
det hon artigt hälsade den främmande.
Herr Gran junior var lång och smal öch rak som en
verklig gran. Hans ansikte, om än icke vackert, hade en
ungdomlig friskhet, och hans sätt att hälsa och föra sig
var i alla avseenden så oklanderligt, att det, i förhållande
till den plats, varpå ödet ställt honom, syntes särdeles fint
och städat. Rösten, len och smidig, lät den ringaste
hövlighet få ett uttryck av artighet, en artighet, som aldrig
lämnade honom och vilken i hög grad avstack mot Petter
Grans råa, men godlynta grovkornighet.
»Jag fruktar», sade han, djupt bugande för värdinnan,
»att min farbrors frihet att så här införa en främling är
alltför stor!»
»Alldeles icke, herr löjtnant» — fru Holmer gav den
unge vikarien denna titel, för att genom smickrande
hövlighet genast ställa sig i ett gott förhållande med honom —
»herr löjtnantens farbror gör oss härigenom ett nöje! I
skärgården är ej så stort överflöd på umgänge, att de
personer, som finnas, böra dröja att söka upp varandra.»
»Precis mina ord igen!» inföll Petter Gran. »Min käre
Ture, du, sa’ jag till brorson min, nu ska’ vi göra oss en
glad dag och hälsa på hos patron Holmers, ty saken är den,
att jag och Strands-herrskapet alltid efter befogenhet, som
lagman säger, levat på en mycket vänskaplig fot med
varandra ...»
»Ja, det är rena sanningen!» inföll under ett högt skratt
Holmer, som i detsamma inträdde från gården, där han
förut hälsat sina gäster... »Men se här, herr löjtnant, en
gammal bekant, herr Georg Letsler, som väl om några år,
ifall han.nöjer sig med en skärgårdsskonert, blir en god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
