Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET 105
»Ah, någon...» Det sprang en stråle av ful glans
upp i herr Tures öga. Men han tvärtystnade.
»Varken fågel eller fisk... men genom några små
kloka efterforskningar torde man kunna oroa åtminstone
den unge äventyraren tillräckligt att få honom att rymma
fältet åt dig. Han är mycket öm om fadern, och om han
än ej känner dennes hemligheter, så känner han åtminstone
säkert, att de icke torde må för väl, om de finge sola sig
i dagsljuset. Men detta står i framtiden. Mannen har
aldrig här på orten gjort någon människa för när, och
den, som icke skadar dig, skall ej heller du skada — så är
min logik.»
»Och den logiken är sund, farbror! Det vore väl om
alla tänkte lika redligt.»
»Nå, nå», avslutade Petter Gran, »det blir allt efter
befogenhet, som lagman säger! En tullkarl i tjänsten måste
skada, var han finner tid och rum tjänliga. Vad jag nyss
sade ligger utom tjänsten: således endast ett nödfall.»
»Jag uppfattar farbrors mening!»
XXI.
Och nu satt Letsler åter övergiven.
Han hade väl ofta under sonens hemvaro käntven
längtan att finna sig rätt ensam. Men då Georg nu var borta.,
nödgades han dock för sig själv tillstå, att kärleken var
ett behov för honom och att det låg något välgörande i
vissheten att hava ett kärleksfullt hjärta nära, om än känslorna
aldrig så sällan byttes i ord.
Det fick icke, det kunde likväl icke vara annorlunda:
sonen stundade till världen, fadern därifrån. Stum böjde
Letsler sitt huvud och suckade ånyo då han betraktade den
i sin lyckliga slöhet krälande sköldpaddan.
En dag, då en mer än vanligt tryckande nedslagenhet
låg över hans sinne, öppnade han det hemliga skåpet och
inträdde i den numera obegagnade smugglarehålan. Han
stannade framför den plats, som han anvisat Georg och
borttog efter något betänkande den förut omnämnda stenen.
En lätt darrning genomfor hans kropp, och med ögon,
som lågade av en underfull glöd, blickade han in i rämnan,
men drog sig åter tillbaka, varmed han fortfor tills han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
