Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOÖ ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
överväldigad av någon starkare känsla, hastigt ryckte till
sig pappersbunten.
Nu antog hans utseende ett uttryck, som häntydde på
en ny strid: han tycktes hava någon avsikt, någon idé,
den han bemödade sig att för sig själv bortblanda. Med
tillkonstlat lugn lade han pappersbunten tillbaka och
började blicka på alla möjliga föremål med en ihärdighet,
liksom han velat anropa dem att fästa hans tankar.
Men de döda tingen förstodo honom icke.
Med ett slags triumferande hån, liksom något vidare
icke varit att göra, stack han åter handen ned i rämnan.
över tvenne år hade förflutit, sedan han här nedlagt
dessa papper.
Ett mäktigt behov att återse och genomgå dem hade nu
fattat honom, ehuru han ryste för deras blotta vidrörande
och dunkelt erfor ett häftigt begär att förstöra dem, dessa
minnen, som för hans son skulle avtäcka även den av hans
hemligheter, vilken — ännu av ingen människa känd —
bort lika okänd följa honom i graven.
Med en hastig rörelse fattade han för andra gången
paketet och bar det nu in i kammaren.
Sedan Letsler satt sig vid bordet och upplöst bunten,
föllo först några äldre papper ut därifrån. Dessa sköt han
fenast åt sidan och uppslog första bladet i det häfte, som
an själv, någon tid efter Nicolines död, begynt och
fullbordat och vilken bar denna överskrift: »Bernhard Letslers
bikt, tillägnad hans son».
På dessa rader stirrade han länge och eftertänksamt.
»Om», halvmumlade han, »jag skulle uppbränna allt det
här, vem skulle då förtälja för honom dessa gamla sagor
om sorg och vanära, utan vilkas kunskap han kunde leva
lika lycklig, ja, troligen lyckligare! Om Georgs öga aldrig
kommer att vila på dessa papper, skall ej heller hans
barnsliga aktning och kärlek rubbas... Men» — han suckade
djupt — »har jag ej lovat det åt Henne, som så gärna själv
ville lyfta slöjan från det mörka förflutna! Nu har det
blivit henne ljust... O, Nicoline, saknade, tillbedda ängel,
du var för ren, för passionsfri att förstå så mycken
dårskap, så mycket elände!»
Letslers panna sjönk ned mot handen.
Han tycktes med starkare föresats, än han förut varit
mäktig, vilja försöka att vända sinnet dit, varifrån hon
blickade ned på honom. Under Georgs sista vistande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
