Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET 107
hemmet hade en gnista av frid tänt sig i hans själ: han såg
Guds finger i Georgs sammanträffande med
kommendörkaptenen, han såg ett säkert hopp för Georgs framtid, och
hans bekymmer för den värnlöse i vida världen utstötte
sonen voro ej mera så tärande. Han började ana, att den,
som stod barmhärigheten så nära, icke borde misströsta
om frid.
Hade han blott fått dö med den övertygelsen, att Georg
skulle vörda hans minne utan aning om att någon fläck
vidlådde det! Men detta var för mycket begärt — han skulle
ej leva fläckfri i sonens minne. Och ännu var detta sinne
allt för stolt att känna sig tillfreds med den tillgivenhet
som härflyter av plikt och medlidande.
»Men varför skulle han just förakta mig... drog icke
ödet mig med sig? Sedan kommo följderna: dem beredde
jag själv och för dem har jag ju gäldat med ett liv,
förspillt, en biltog mans liv... Men vilka eländiga svepskäl
framdrar jag ej nu! Nej, huru Georgs barnsliga känsla
än dömer, hans rättskänsla måste ändå fördöma.»
Han samlade tillhopa papperen. Ett brev kom på
golvet. Då han upptog det, föll hans blick på underskriften:
»Richard Tank».
Letsler spratt häftigt till, men kunde knappt få ögonen
från detta namn, som hans läppar sakta upprepade.
»Richard Tank... Richard Tank», sade han ännu en
gång med låg röst, »är du ej hämnad nog?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
