Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUTREDJE KAPITLET 117
skinnpåse på armen och en dammborste i handen trädde
in i kammaren.
Men en dag kände Georg mera oro än vanligt vid
tanken på sin värdinnas besök.
Han hade en hund gömd i garderoben, och fru
Stormbom hatade hundar.
Hunden var en present, skickad från Fanny med en av
patron Holmers båtar. Och på samma gång hade Georg
även fått fröjda sig åt ett brev.
»Farbror måste be för mig!»
»Nej, tack skall du ha! Jag har själv älskat hundar i
all min dar och har mer än en gång velat ha mig en sådan
— men jag älskade husfriden mer. Rebecka är, såsom du
ser, en förträfflig kvinna, men hon vill också ha sin
respekt.»
»Käre farbror, jag kunde ju icke kasta ut den lille
hunden, som en god vän skickat mig? Nej, huru det går,
jag skiljer mig aldrig vid Fannys gåva... När hon kallat
honom ,Kom, och det med stora bokstäver står utsytt på
halsbandet, så kan jag väl icke ha hjärta att säga gå!»
»Ja, men gumman säger min själ inte kom hon!»
»Det tror jag nog... Men vad det var för en lycka,
att hon ej var hemma, när unge Kom anlände! Jag tänkte
som jag ännu tänker, att vinner man tid, så vinner man
allt.»
^ »Ja, ja, trösta dig med det så länge: du är nu i rum
sjö, men jag spår, att innan eftermiddagsvakten gått till
ända, har här växt upp en sådan storm, att du får reva
alla seglen.»
»Åh, jag skall nog manövrera så, att jag kommer bärgad
i hamn.»
När aftonen kom, trädde fru Rebecka, men nu med ett
ganska allvarsamt utseende, åter in i Georgs rum.
»Bästa fru Stormbom», bad Georg med den mest
innerliga och bevekande ton, »var så god och gå ej in i
garderoben ännu... jag har något där, som jag först måste tala
om!»
Och nu började han en lång och vältalig skildring om
sin och Fannys barndomsvänskap, om huru öm Fanny
varit mot hans mor och ännu var mot hans far, huru god
och hjälpsam mot alla fattiga och framför allt, hur
ordentlig. Och hon, som själv vore så vänkär, hur skulle hon ej
såras, om hon funne sin välmening försmådd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
