Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET 121
»Säg icke så där!» utbrast Georg, med ens
uppflammande. »Jag vill ej bli mästrad i allting och måtte väl
äga rättighet att på en sådan dag opåtalt få dricka ett
glas — till och med ett glas mer än nödigt vore!»
»Jaså, blåser vinden från det hållet — har han sådant
ölsinne, min unga herre! Nå jag gratulerar... Men så
stig då från sängkanten, far, att jag kommer åt bordet och
får upp eld, efter ingen annan kan göra det!»
»Jag kan nog skaffa eld!» sade Georg och gick rakt
fram dit, varest han visste att bordet stod. Men i
brådskan att visa sin förmåga, sopade han i golvet både
vatten-karaffen och glaset. Det kalla vattnet, vilket översköljde
såväl honom själv som den i sängen sittande fru Rebecka,
bidrog underbart att avsvala Georgs sinne. »Förlåt mig,
allra käraste fru Stormbom, ifall det är möjligt!»
»Han har väl dränkt svavelstickorna på samma gång...
Trösta oss, trösta oss — nog visste jag, att de pengarna
skulle bli väl använda!»
»Men fru Stormbom lilla, man måste ju göra som annat
folk!»
»Var enda svavelsticka genomvåt — herre Gud, sådant
elände! Nå, gubbe, vart har du tagit vägen? Somna inte,
utan stå stilla tills jag kommer upp, och akta dig att du
inte stryker för nära kakelugnen och limmar ner rocken!»
»Kan jag icke gå ut i köket efter elddonen, kära fru
Stormbom?»
»Jo, det kan han visst... Sätt sig i soffan, och var i ro
bägge två, tills jag kommer igen!»
Efter några ögonblick stod fru Rebecka, insvept i sin
gamla morgonrock, med ljuset i hand och lyste på förödelsen
i sitt vackra städade rum: vatten och glasbitar över
mattan och bordet... simmande svavelstickor... och o harm,
snusdosan utstjälpt! Gumman hade om aftonen fyllt den
med sista förrådet, som var hemma.
Hon lyste på gubben.
Som en nickande porslinskines satt han och vaggade
med ryggen just mot den förbjudna kakelugnen, detta visst
icke av olydnad mot gummans förbud, utan emedan han
tagit kakelugnen för mors dragkista.
»Jaså, far, jaså — jag ser nu, hur det är fatt!»
Gubben endast nickade och nickade.
»Och unga pojken se’n!» återtog fru Stormbom. »Tag
ljuset här och frakta sig in till sitt, så gott han kan...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
