Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 ENSLINGEN’PÅ JOHANNISSKÄRET
tades till någon av sidogrenarna, emedan antingen inga
manliga arvingar funnits eller att de tidigt skördats av
döden.
Nuvarande ägaren, kommendörkaptenen Arnold von U.,
hade ärft egendomen efter en ogift kusin, som dött utrikes.
Och då det icke lät förmoda sig, att kommendörkaptenen
skulle efter så många års änklingsstånd åter träda i gifte,
var det avgjort, att godset nu komme ur U:ska släkten på
manliga’ linjen, emedan — efter den stackars Frits’ död —
kommendörkaptenens dotter, fröken Elvira, medförde
Helgenäs som brudgåva åt sin blivande make.
,En gång hade en kringvandrande siarebard besökt
herresätet och till avsked för husfrun sjungit en sång, däri han
beskrivit familjens forna sorgliga motgångar, vilka
oavbrutet skulle fortfara, intill dess de heliga stenarna funno
ro på en plats, där intet vanhelgande av människofot kunde
nå dem. De borde sänkas i havets djup. Sedan Helgens’
ägare fullgjort denna plikt, skulle ödet blidkas.
Men århundraden hade seglat över tidens flod, sedan
barden sjöng, och ännu lågo stenarna kvar. Lika troget
hade husliga sorger vilat över familjen.
I flygeln mitt emot den, där gubben Ignelius ännu lät se
sig i nattmössan, öppnades snart ett annat fönster, och i
samma ögonblick kysstes av solstrålarnas glöd de
samemts-svarta lockarna på ett präktigt kvinnohuvud. Snart visade
sig även en arm, vars fina, rundade form var värdig
skönheten i hela den gestalt, som nu framträdde.
Detta var den snart adertonåriga Elvira.
Hon höll en fågelbur i handen. Och medan hon vänligt
nickade åt den gamle, som vördnadsfullt hälsande drog sig
tillbaka, utsträckte hon armen och hängde buren på en i
muren inslagen krok. Sedan den därefter blivit behängd
med några pilkvistar, som lågo till hands i fönsterkarmen,
vände Elvira hastigt sina strålande ögon utåt havsbukten
och låtsade varken se eller höra att ännu ett fönster,
beläget högre upp i samma flygel som gubben Ignelius
bebodde, slogs tillbaka och en ung man lutade sig ut. Han
bar en morgonrock av blå sammet och på huvudet en
broderad mössa av samma färg.
Sedan han en stund förgäves väntat, att frökens ögon
skulle taga den riktning han önskade, vågade han låta höra
sin röst: »Fröken Elvira lyckliggör morgonen med sin
åsyn!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
