Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFEMTE KAPITLET
Fröken var nu försänkt i betraktandet av ett skatbo i
en av de gamla lindarna, som prydde gården, och hörde ej.
»God morgon, nådigaste fröken Elvira! Finner icke
fröken, att lindarna på denna sidan ha skäl att beklaga sig?»
I detsamma sågs en liten flicka med en korg på armen
stanna framför fönstret. Nigande frågade hon om »fröken
ville köpa hjortron?»
Med ens försvann den unge mannen från sitt fönster
och. var fortare än tanken nere på gården, där han likväl,
med skyldigt avseende på etiketten, visade sig i en rock
mera överensstämmande med hoppet om ett litet
morgonsamtal i frukostrummet, där fåglarna bodde både
innan-och utanför fönstren.
»God morgon för tredje gången, fröken Elvira!
Tillå-tes det mig att bära upp korgen?»
»God morgon, baron Henning! Jag är rätt ledsen över
att det första jag har att säga på morgonen, är ett nej —
men jag vill tala några ord med flickan.» Fröken hälsade
flyktigt och försvann.
Baron Henning hade.varit för djärv.
Se här hans förhållande till kommendörkaptenens hus.
Baron Henning G. var siste arvingen till ett gammalt
familjenamn, vilket sedan långt tillbaka utgjort sin ägares
enda reella tillhörighet. Tidigt lämnad ensam, hade han
blott genom sin avlidne fars vänner kommit i tillfälle att
genomgå sin militäriska kurs och stod för närvarande som
underlöjtnant vid ett infanteriregemente.
Det hade länge varit en hemlighet, som ingen mäktat
utforska, varigenom baron Henning förmådde icke allenast
att »hålla sig uppe», utan även visa sig med den elegans,
som han ansåg sin börd och militära grad fordra. Han
var ej känd för att leva på vigilans; han låg varken i
händerna på procentare eller kamrater; han lånade sällan
penningar, men lånade han, betalte han alltid igen på
dagen.
Baron Henning spelade ej, rumlade ej, kurtiserade ej
— nota bene till överflöd, men han gjorde litet av vart
för att uppfylla modets och kamratlivets fordringar. Alltid
glad, ehuru glädjen oftast låg endast på läpparna,
värderades han av många, högaktades av ännu flera; men ingen
visste, att den fattige, gladlynte och trevlige baron
Henning led av en sjukdom, obotligare än kräftan och därför
också mera frätande. Han led av högmod, och det till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
