Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUSJÄTTE KAPITLET I39
att ha visat en sådan motsträvighet för frökens kraftiga
vilja.
»Fröken Elvira lilla, om gamle Ignelius särskilt ber
för de kamrarna, om han säger, att han hellre ville lämna
sitt eget rum, sin egen säng — skulle icke fröken* då förlåta
hans motighet?»
Nu flög åter ett milt drag över Elviras anlete. »Sagan
säger väl, att den, som i oträngt mål besöker dem, skall
döden dö?» Hon såg skälmskt på gubben.
»Sagan säger ingenting, men det kan ändå vara
onödigt att besöka dem i oträngda mål!»
»Nåväl», återtog Elvira, »vi skola verkställa min idé
på annat sätt, men märk väl, min gode herr Ignelius, blott
på ett enda villkor: att jag i alla fall får se kamrarna och
erhåller fullt besked om dem.»
»Sannerligen, nådig fröken, varken det ena eller andra!»
svarade Ignelius beslutsamt.
»Så får det väl vara då!»
Men den, vilken så väl som Ignelius kände Elvira, skulle
begripit, att just i denna eftergivenhet låg det starkaste
beviset, att hennes föresats måste genomdrivas.
Emellertid nickade hon åt gubben och försvann.
Från kontoret återvände Elvira till den flygel, vilken
beboddes av hennes far och henne själv jämte tvenne nära
släktingar: en ung, fattig fröken, Elviras sällskap, och en
gammal, likaledes fattig änkefriherrinna, vilken redan före
kommendörkaptenens giftermål varit värdinna på Helgenäs,
en befattning, som hon, efter den tidiga upplösningen av
hans äktenskap, återtagit jämte överinseendet över Elviras
uppfostran.
Men om friherrinnan redan vid den tiden icke var
synnerligen lämplig att med all den uppmärksamhet, som
fordrades, sköta sitt ansvarsfulla kall, så var det henne nu än
svårare: och »nådig tant», såsom hon allmänt benämndes
av de förnämare i orten, satt nu, vid de sjuttiofyra åren,
fängslad av ålderdomskrämpor, kvar i rullstolen och visste
aldrig mer om Elviras företag än vad denna själv
berättade eller vad friherrinnan kunde se, då hon på
högtidsdagar, för att göra les honneurs, rullades ut i salongen.
Det var till nådig tants rum som Elvira nu ställde sina
steg.
Efter att ha uttalat sin förhoppning, att middagssömnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
