Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
bekommit nådig tant väl och efter ett samtal om mera
vardagliga ämnen, sade Elvira plötsligen:
»Vad är det för historia om tornkammaren på nedre
botten, tant?»
Vid denna fråga bleknade friherrinnan något litet, men
sedan hon luktat på sin eau de luce, som alltid stod till
hands på bordet, yttrade hon, att hon just icke erinrade sig
hava hört någonting.
»Ack jo, tant lilla», återtog Elvira, vars nyfikenhet
retades av denna förbehållsamhet, så mycket mer påfallande
som tant Rezia icke gjorde något hellre än berättade
traditionerna om Helgenäs, »säkert vet tant mycket! Jag är
övertygad, att ingenting kunnat tilldraga sig här, som
undgått tants skarpa blick.»
»Kanhända har du ej så orätt. Men det finns saker,
varav minnet störande verkar på nattvilan! Jag har sett
saker, varav personer med mindre välde över sig kunnat
taga döden av alteration.»
»Men min Gud, vad har då tant sett?»
»Jo, först och främst har icke blott jag, utan flera
personer, som levde här den tiden, sett ljussken och
män-niskofigurer skymta förbi de små gluggarna. Jag har
också en gång själv blickat in genom en av dessa gluggar, men
aldrig har jag så ångrat min nyfikenhet: den syn, jag såg,
har ej någonsin lämnat mig. Det var en livslevande tavla
av jungfru Maria med barnet!»
»Något konstverk tör vara förvarat där nere?» avbröt
Elvira livligt.
»Nej, mitt barn, här var icke fråga om konstverk, utan
snarare om ett bländverk. Figurerna voro icke målade på
någon duk, utan kroppsliga, levande, och ehuru jag såg
kvinnan blott ett par ögonblick, emedan det är svårt att
komma uppför stenröset till de gluggarna, så inpräglade sig
de sköna anletsdragen så starkt i mitt minne, att jag utan
svårighet skulle kunna känna igen dem, ifall de visade sig
på nytt i verkligheten.»
»Ack, söta tant, vad är det för gluggar? De ligga ej åt
gården?»
»Du vet, att tornet på sjösidan har ett par stora dörrar
med utgång åt den förfallna bryggan, och det är gluggarna
till vänster om dörrarna som jag menar... Jag har känt
personer, vilka därifrån trott sig ha hört ljudet av
människoröster, ja till och med rösten av ett gråtande barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
