Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUSJUNDE KAPITLET
141
»Är det många år sedan detta slags häxeri upphörde?»
»Ja, det är länge sedan. I min tid ha tornkamrarna
aldrig varit öppnade, och då jag en gång ville visa dem för
några resande, som hört omtalas spökrummen, förbjöds det
uttryckligen av din far, som därvid lät förstå sin vilja, att
de icke vidare borde nämnas. Men den, som vet mer än
andra, är gubben Ignelius. Flera personer ha med egna
ögon sett», här sänkte hon rösten, »att Ignelius nattetid
smugit sig till tornet och att han medfört betäckta
korgar ...»
»Jag är säker om att tant känner mycket mer. Låt mig
åtminstone veta om det troddes, att levande människor
funnos i tornet?»
»Nå ja, de döda kunna väl inte äta!»
»Ah, något tränger sig på mitt minne...» utbrast
Elvira. »Hörde jag ej i min barndom viskas om en person,
som...»
»Gud, jag olyckliga människa, som glömt din fars
förbud! Att jag kunnat tala i detta ämne med dig, som är
så häftig, så envis! Men, min söta flicka, glöm allt detta,
som en gammal gumma roat sig med att berätta för dig,
endast emedan du varit så horribelt enträgen...»
»Jag är ju lugn, goda tant — om jag yttrade mig litet
hastigt så kom det därav, att jag ej kunde återhålla de
tankar och minnen, som vårt samtal väckte. Tant skall
icke oroa sig: jag glömmer snart dessa sagor. Men
tetimmen är snart inne, tant lilla!»
XXVII.
I familjens vanliga samlingsrum, en vacker och glad
salong med utsikt åt både trädgården och havsbukten, satt
Georgs forne chef, kommendörkaptenen, framför ett bord,
på vilket ett par kortlekar till patience voro utbredda, och
den gamle sjömannen var nu lika så fördjupad i dessa
små-korts växlingar som då han fordom i salongen på
fregatten granskade sina sjökort.
Baron Henning roade sig med att låta sina fingrar löpa
över pianots tangenter, icke just för att musicera, utan
för att genom denna signal låta fröken förstå, att han
befann sig i närheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
