Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUSJUNDE KAPITLET 143
Elvira, som just för de motsatta egenskaperna älskade
henne tillbaka.
Det låg ieke i Elviras lynne att visa sina känslor på
samma sätt som det för Vendelas hjärta var ett behov, och
därav kom, att denna, som dock bättre än någon annan bort
känna Elvira, ofta trodde sig icke vara avhållen, knappt
tåld. Och den stackars flickan plågade sig så länge med
dessa inbillningar, tills hon slutligen ansåg det säkert, att
hon vore försmådd och föraktad av alla människor.
Nu var Vendela på bröllop hos en ungdomsvän. Och
Elvira, som var fullt övertygad, att hon icke skulle komma
hem förrän följande dag, hade ändå gått att möta henne.
Efter ett par slag i allén, under vilken tid fröken
behagade tala så mycket och så fort, att Henning ej lyckats
få falla in med ett enda ord, stannade hon hastigt och
förklarade, att hon trodde det icke vara värt att gå längre,
emedan pappa säkert hade rätt däri, att Vendela icke
komme i afton.
»Ifall jag kunde trolla henne hit, skulle hon i
ögonblicket stå inför fröken Elvira, om jag än genom en sådan
tjanstaktighet berövade mig själv den största lycka jag
hittills...» Han måste här avbryta vid den vackraste
perioden, då Elvira vände om.
»Fröken vill då så snart sluta vår färd?»
»Till lands, ja — men skulle vi ej försöka ro litet?»
»Oändligt gärna! Jag bör icke vara alldeles oskicklig,
emedan, då jag gjorde min utrikes tur, jag lät övertala
mig av en god vän att resa till Frankrike på hans fartyg.»
Fröken och hennes kavaljer togo nu vägen ned till stora
bryggan. Här låg alltid en prydlig, grönmålad båt i
beredskap för promenader till sjöss.
Baronen var uppmärksam likt en tillbedjare, vilken som
bäst strävar att återkomma i de förlorade koncepterna.
Och Elvira lät ogenerat betjäna sig.
Det var en lugn och härlig afton. De höga lindarna
avtecknade sig i det stilla vattnet, och solen, i sin nedgång,
brände guldröd på fästet och förgyllde såväl
fönsterraderna i den åldriga byggnaden som trädens kronor och buktens
spegel.
Lätt som en simmande svan gungade båten ut.
»Nu eller aldrig!» tänkte Henning — såsom mången
tänkt före honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
