Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TETTIONDE KAPITLET 159
»Jo det var det visst!» tänkte Fanny och hälsade den
unge jaktlöjtnanten Ture Gran.
^Herr Holmer torde kanske för ögonblicket vara
upptagen med sin post?»
»Nej, bevars, den är redan avslutad — var så god och
stig in!» inföll Fanny, som med förtjusning tillgrep den
lilla nödlögnen för att komma bort.
Pm en stund återvände Fanny in med toddy brickan.
Fyra år voro nu förflutna sedan gamle Petter Gran
uppgjort den i allo förträffliga planen om sin brorsons och
Fainny Holmers giftermål. Han hade önskat att före sin
hä-daöfärd få se denna sak på redig fot, men döden
överraskade; honom så hastigt, att han icke »efter befogenhet» fick
tillfälle att rangera de jordiska affärerna.
Desto mera sysselsatte sig nu därmed hans unge
efterträdare.
Sedan han varit så lycklig att få salig farbrors tjänst,
steg icke allenast hans hopp om Fannys hand på ett sätt
..han fattade ganska väl patron Holmers karaktär...
utah han började även på annat håll omärkligt arbeta för
detta hopps förverkligande.
pkunnig om det inflytande, som jaktlöjtnanten
möjligtvis | kunde komma att utöva eller kanske redan utövat r
avseende på hennes öde och aldrig anande, att han
förmådde göra henne mera ont än det att förfölja henne med
sin | kärlek och sträva efter hennes hand, satte sig Fanny
med sitt arbete på så långt avstånd från den illa tålde
gästen som hövligheten tillät.
iJtan att låtsa märka detta, talade jaktlöjtnanten en stund
i likgiltiga ämnen. Därpå steg han upp och gick ett par
slag över golvet, varefter han liksom händelsevis kom att
sätta sig så nära intill Fannys stol att, då han böjde sig
nedj hans arm nästan vidrörde hennes.
Detta var likväl vida utöver vad Fanny kunde fördraga:
nu |)lev det hon, som fick ett ärende över golvet, och
därmed var avståndet åter behörigen mätt.
»Öet ser ut, mamsell Fanny, liksom vi lekte kurragömma,
blindbock eller någon annan rolig lek!» anmärkte herr Ture
medj ett leende, som han hade velat göra glättigt, men det
han|i själva verket med all sin självbehärskning likväl ej?
förmådde befria från en viss försmädlighet.
»Det kan jag icke finna!» svarade Fanny och fortsatte
att ^irka på ett skärp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
