Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l6o ENSLINGEN PÅ JOHAN NI SSKÄRET
»Detta är ett utmärkt, ett mycket smakfullt arbete !»
yttrade jaktlöjtnanten efter ett litet avbrott i samtalet.
»Patron Holmer ärnar sig kanske ut på resa?»
»Icke vad jag vet!»
»Men jag trodde ■— förlåt, om jag misstog mig — att
detta skärp var...»
»... åt honom? Nej, det är ett misstag; jag virkar det
åt en barndomsvän, styrman Letsler, som länge bett mig
därom.»
Detta var i herr Tures tycke något för starkt att öppet
tillstå. Rodnande av harm, svarade den förbisedde
tillbed-jaren, att han trodde, att det endast vore fästmör, som
åtogo sig så kärleksfulla bestyr och att han följaktligen
ansåg för alldeles givet, att han finge gratulera.
»O, den odrägliga människan!» tänkte Fanny, men till
den odrägliga människan yttrade hon med ett allvar, som
väl anstod henne: »Jag kan icke mottaga någon gratula-
tion, men virkar icke dess mindre detta skärp åt Georg
Letsler.»
Jaktlöjtnanten steg upp. Hans blod jäste så, att han
med möda kunde hålla sig inom gränserna för det
passande. Men dyrt lovade han, att Fanny skulle få betala den
likgiltighet, hon var så angelägen att låta påskina.
Då patron Holmer strax härefter återkom från kontoret,
berättade jaktlöjtnanten, för att ursäkta sin snara avresa,
att han nråste ut på tjänstens vägnar för en liten affär,
om vilken han hade väderkorn.
Patron Holmer, som icke hade något emot att kronans
tjänstemän skötte sina plikter, då nämligen det icke gällde
•honom, var denna gång icke envis. Och när Fanny såg
den förhatlige jaktlöjtnanten, efter sin alltid artiga
bugning vandra nedåt bryggan, välsignade hon sin djärvhet
att öppet hava sagt honom, till vilken skärpet var ärnat.
*
österberg, den beskedliga själen, som efter gamle Petter
Grans död icke känt någon trevnad mer på tulljakten, hade,
•enligt sin vana att alltid gå efter sin förman, även nu följt
honom. Och den så kallade Luktare-Kalle hade i
Österbergs ställe fått en kamrat sig fullt värdig.
Dessa nya hantlangare benämndes gemensamt för
»spårhundarna» och skydde, enligt sin befälhavares eget
påstående, varken människor eller djävlar. De voro också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
