Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET 163
kall beslutsamhet. »Förmår herrn göra mig något ont, så
låt det ske! Mitt avslag är oryggligt: Georg skall ha fria
händer. Men så mycket kan jag säga, att icke friar han
till Fanny, innan han blivit kapten. Detta är ett löfte, som
han gjort vid sin heder och vilket han också håller 1»
»Nåväl», svarade jaktlöjtnanten med lättat sinne, intill
deés sluta vi fred! Ty jag anser honom för nog hederlig
att hålla ett sådant löfte, då han varit nog stolt att göra det.
Men inträffar motsatsen, så svär jag, att herr Letsler
skaffat sig en ovän, som icke ärnar spara något medel för att
vinna sin hämnd!»
^Låt vara nog, min herre, med detta fåfänga skryt —
jag är trött, och vill vara ensam...»
»Din nedrige skurk!» mumlade Letsler, då
jaktlöjtnantens båt försvann i skuggan under berget... »Vore jag
säker, att du spårat något av vikt, då borde jag fly långt bort,
ej för min skull — vad betyder nu världens dom för mig
— ^nen för gossens skull och för hennes minne ... Dock
trettionio års plågor och ånger är ju en bot som himlen
er-kärit... och den elake mannen vet ingenting!»
I^)enna natt återförde oroliga bilder i enslingens
drömmar. Men han prisade Gud, att han förmått behärska sig
ochl icke av svaghet givit ett löfte, som sedermera kunde
hava blivit det värsta vapnet emot honom.
XXXI.
Sedan kommendörkaptenens vagn kört in på
Göteborgs-hotqllets gård och damerna med tillbehör blivit inlogerade
i ett stort och vackert rum, gjorde sig kommendörkaptenen
själv färdig att fara ut till Klippan, för att på
ostindie-fararen, skeppet Skandinavien, uppsöka styrman Letsler
och hans förman, kapten Broscher. Baron Henning skötte
sin toalett för att med tillbörlig parad gå ut i staden, där
han hoppades träffa på någon bekant, som kunde ställa till en
liten! muntration åt honom; han var i behov av förströelse,
ty mot all beräkning hade resan icke givit honom något
tillfälle att rycka fram med frieret.
»SJå äro vi då nu i den stora staden», sade Vendela och
skakade resdammet, av slöjan. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
