Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKARET
vid sina ord, kastade hon en flyktig blick på sin far, liksom,
vädjande till hans mening.
Kommendörkaptenens uppmärksamhet, blev fästad vid
någonting, som tilldrog sig på gatan: han tycktes icke hava
hört Elviras yttrande. Men Elviras blick följde honom, och
denna blick var ej lätt att förvilla.
På Georg, som redan förut så länge varit upptagen av
önskan att reda ut det dunkla förhållande, vari han stod till
kommendörkaptenen, gjorde Elviras ord ett outplånligt
intryck, och endast med yttersta möda förmådde han att i
obesvärad ton fråga, om det icke vore att synas alltför
mycket djärv, ifäll han begärde att få veta namnet på den
person, vars porträtt han hade äran att likna.
»Jag är icke alldeles säker på vilket namn jag skall
uppgiva. Efter vad jag tror, är det porträttet av något bland de
herrar, som närmast före pappa ägt Helgenäs.»
Medan detta ämné avhandlades mellan de unga, hade
kommendörkaptenen gått ut i salen att överse bordet. Men
den, som här kunnat följa hans åt det inre rummet riktade
blickar och lyssnande öra, skulle lätt övertygat sig, att vad
som där talades icke var honom likgiltigt, något, som ännu
mer bestyrktes av den fryntlighet hans ansikte antog, då
en ny knackning på dörren förkunnade en ny gäst och
med den ett icke ovälkommet avbrott.
Det var gubben Stormbom i medalj rocken, svarta
silkeshalsduken, av fru Rebeckas egna händer knuten i prydlig ros,
och med röda bengalnäsduken, vilken gubben svängde i
handen så värdigt som tillfällets vikt krävde.
»Välkommen, gamle kamrat», sade kommendörkaptenen
och räckte Stormbom handen med denna av hjärtat gående
nedlåtenhet, som på en underordnad gör ett så gott intryck.
»Hur är det med lynnet och hälsan, sedan rektifikatorn
hängdes på spiken?»
»A jo men, herr kommendörkapten, det går väl an...
landbacken och gumman har allt sina små behag. Men en
behöver ändå någon gång lämna knutarna, och så kär
kammarn än är, har jag ändå» — gubben nickade åt den sidan,
där Georg stod —.. »beslutat att, som herr
kommendörkaptenen väl hört, på gamla dar ge mig till kofférdis igen...»
Kapten Broscher, en liten trevlig och gladlynt man, en
av dessa personer, som vid första inträdet i ett sällskapsrum
genast göra sig så hemmastadda, som om de varit där i all
sin levnad, var en mångårig och tillgiven* bekantskap till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
