Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
»Det är i sanning en vacker makt att vara den förste på
ett fartyg!»
»O, det är en ansvarsfull plats! Men det är ock ett
ädelt kall att stå främst bland ett fartygs besättning, att
sned sin vink, sitt ord, sin tanke styra det flytande huset
och dess befolkning. Jag» — Georgs röst darrade, och hans
öga, som nyss skådat dristigt in i Elviras, sänktes hastigt —
»jag har hitintills i det närmaste endast som lydande befarit
oceanen. Nu däremot stunda dagar, då jag får behjärta vad
jag nyss sade, och min själ är så livad och stolt vid tanken
på mitt blivande kall, att jag knappt en minut kan låta bli
att se framför mig den stund, då jag första gången
kommenderar briggen.»
Under slutet av denna Georgs utgjutelse hade hans
kinder antagit en allt starkare glöd. Det sänkta ögat hade åter
lyftat sig, blixtrande av glädje. Han var så vacker: det
låg något på en gång så hjärtligt barnsligt och manligt i
hans hänförelse, att Elviras blick liksom av en magisk kraft
kvarglömde sig hos den unge, eldfulle sjömannen.
Ingen märkte detta mer än baron Henning. Men han,
som var van ätt se Elvira i alla slags skepelser, utom den
av en uppmärksam och intresserad åhörarinna, kände vid
denna uppmärksamhet ett styng i hjärtat. Och då han så
länge betraktat henne, att hon slutligen varseblev hans
forskande blick, rodnade hon.
Denna rodnad antog en ännu högre färg, då Georg ett
par sekunder därefter tilläde: »Ännu har mitt fartyg intet
namn, men redan för flera år sedan, då jag endast var
skeppsgosse, beslöt jag att, ifall jag därtill finge tillåtelse,
uppkalla det efter min dåvarande chefs dotter. Elvira är
ett härligt namn — och om jag vore så lycklig ätt få frökens
bifall, skall min brigg bära det.»
»Det måste jag övertänka och hänskjuta till pappas
omdöme!» svarade Elvira, synbart bestört över öppenheten i
den unge kaptenens framställning och kanske lika mycket
bestört över sitt eget svar. Det hade ju varit alltför lätt
att förklara det ett dopnamn vore en tillhörighet av det slag,
som var och en kunde tillägna sig.
Efter måltidens slut, sedan så väl gamle Stormbom som
kapten Broscher avlägsnat sig, den senare med
tillkännagivande att den utlovade balen skulle äga rum, så snart
han hunnit lossa sin last, stannade Georg på värdens
an-m©dan kvar för att dricka te med familjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
