Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOANDRA KAPITLET
173
I avvaktan på detta gick kommendörkaptenen att taga sig
en liten middagslur, så att de fyra unga lämnades på egeia
händ.
[Vendela, som så ofta kände sig övérflödig, tog sitt
arbete och satte sig vid ett fönster, under det Elvira med
vanligt självsvåld makade sig in i soffhörnet. Dessa bekväma
ställningar, som ej ens självaste fröken Elvira vågade
antaga i tant Rezias närvaro, emedan gumman själv alltid
satt rak som ett ljus, voro henne så mycket mer dyrbarai
som de egentligen utgjorde kontraband, ty även
kommendörkaptenen fann stundom för gott att säga: »Kära Elvira,,
onji tant Rezia såge dig sitta så!» eller: »Om din salig mor
sett dig vara fallen för detta bekväma självsvåld, hon, som
alltid förde sig med sådan värdighet!» Men nu var varken
tant Rezia eller pappa till hands. Därför tog Elvira sin
skäda igen och öppnade också samtalet med den inledningen,
att värdshus ändå vore ofantligt tråkiga: där fanns ju icke
ené en stackars pall.
Hade baron Henning varit i vanligt älskvärt lynne, skulle
haji genast sprungit trappa upp och trappa ned, hela huset
igenom, tills han skaffat reda på någon jungfru, som åter
i sin tur skaffat reda på en pall. Men nu ansåg sig baronen
hava tillräcklig anledning att icke överflöda med sin artighet,
vanför han denna gång inskränkte sig till att endast hålla
med henne därom, att värdshus voro tråkiga.
Annorlunda gjorde Georg. Utan ett ögonblicks
besinning ryckte han till sig tvenne av soffans lösa dynor och
lade dessa med så mycket naturligt behag -framför Elviras
fötter, att hon belönade hans uppmärksamhet med ett
småleende, som vida övervägde tacksägelsen.
Baron Henning bet sig i läppen. Och Gud vet hur det
kom sig, att han just i dag för första gången såg, att
Vendela var en rätt söt flicka. Hon utmärkte sig åtminstone icke
för kapriser.
Han satte sig bredvid den av honom eljest så ofta
förbisedda snälla Vendela. Och Vendela var för god, att nu*
då hon såg hur det stod till med Hennings sinnesförfattning*
i sin tur förbise honom.
Tacksam-för denna grannlagenhet — kanske också i det
hemliga hoppet att göra Elvira svartsjuk — låtsade han
under nära en halv timmes tid icke se bortåt soffan, men
såg: ändå mer än han ville. Där hade den dristige sjögasten
intagit en stol alldeles invid Elviras sida och talade så ledigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
