Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 enslingen på johannisskaret
ja troligen, skulle förolämpas genom underrättelsen, att hon
ej ensam skulle giva briggen namn.
Elvira fördrog ej längre den tryckande vältaligheten i
denna tystnad. Hon bröt den, dock icke utan en lätt
förvirring. »Om jag visste, att namnet Elvira skulle giva
lycka åt kapten Letslers brigg, så ville jag icke neka, eme^
dan herr kaptenen ändå långt förut beslutat att taga detta
namn, men det skulle djupt smärta mig, om briggen komme
att segla olyckligt efter sin namnförändring.»
»Fartygets lycka och olycka står i Guds hand, men min
strävan, nådigaste fröken, skall alltid vara att med heder
försvara de plankor, som bära» — här gjorde Georg ett
uppehåll: skulle, vågade han, ja, han måste! Och nästan
med en rysning hastade han att avsluta — »tvenne för mig
så dyrbara namn!»
»Tvennef» eftersade Elvira och såg upp med en blick,
lik blixten då den, farande ur kolsvart natt, slår ned i
kronan på ett ungt starkt träd och antänder det.
Georg hade aldrig förut känt makten av en sådan blick,
men verkan var ofelbar. För hans syn tycktes hela fartyget
uppflamma i klara lågor, och endast Elviras gestalt stod
tydligt framför honom.
»Kapten Letsler fullbordade icke meningen!» sade hon
med återvunnen fattning... »Är det en mors eller en
systers namn, med vilket mitt får den äran att förenas?»
På randen av avgrunden stod frestelsen och vinkade åt
Georg: »Ännu kan hon blidkas, ännu — Elvira Nicoline!»
Men innan den hastigt uppfarande lögnen flutit över hans
läppar snuddade någonting förbi honom, och Kom, som
sprungit att uppsöka sin herre, lade bägge främtassarna
på relingen just emellan Georg och Elvira.
En känsla av bittert samvetsagg for genom Georgs
hjärta.
»Är denna vackra hund kapten Letslers?» Och Elviras
hand smekte Koms huvud.
»Ja», svarade Georg brådstörtande i det han häftigt
klappade hunden, »den är min, och han är en gåva, ett
minne av en ungdomsvän, vars namn jag önskar även
måtte giva lycka åt briggen Elvira KorneliaJ»
Platsen, på vilken de befunno sig, var, såsom redan
blivit nämnt, dunkelt upplyst, men dock ej tillräckligt mörk
för att dölja de blodröda flammor, som strömmade över
Elviras, kind. Med lätt betoning, men med isande lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
