Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET 183
sade hon: »Kornelia är ett namn nästan för vackert att
förenas med Elvira — och skall väl kapten Letslers fästmö
tålä att se sitt namn bredvid en annans?»
»Jag har ännu ingen fästmö!» svarade Georg, och det
vaif med en outsäglig blandning av sällhet och pina som
han uttalade denna halva sanning. Hans blickar sökte
åter Elviras: han kunde ej mera uthärda deras värme. Men
haii sökte dem förgäves.
Nu kom Vendela, som nyss slutat dansen, bort till dem.
Elyira steg upp, tog hennes arm och gick ned i
toalettrum-meji.
(j)rolig betraktade Vendela förändringen på Elviras
ansikte.
»Hur är det? Mår du illa eller är du ledsen över att
baron Henning så oförmodat reste till staden?»
Elvira höjde axlarna på ett sätt, som visade, att baronen
icke utgjorde föremålet för hennes tankar.
Dröjande tilläde Vendela: »Du kan väl ändå icke gilla
den hämnd, kapten Letsler tillställde för det lilla krånglet
då vi stego i båten?»
»Vilken hämnd? Därom vet jag ingenting.»
»Men jag vet. Det var i skymningen, dä.du och de
flesta damerna gått ned i salongen — hörde du icke då ett
muntert skratt bland herrarna?»
»Jag tror väl — och vad vidare?»
»Jo, att det var på baron Hennings bekostnad och att
han säkert icke glömmer, att någon gjort honom till
föremål för löje!»
»Men så tala då!» • -
»Jag stod i öppningen till damejrnas tält. Det var så
där i halvskymningen, då lyktorna skulle tändas, men
likväl märkte jag, att baron Henning, som hela aftonen varit
vid dåligt lynne, tagit plats på det där vattenfatet med
stropparna, som du sett begagnas att uppföra
förfrisknin-gar till orkestern. Han satt så försänkt i tankar med
blicken utåt sjön, att han ej märkte, att Letsler gick tätt
förbi honom. Strax därefter såg jag denne viska i örat på
en matros, och du kan döma om min förvåning — ja, jag
hade visst skrattat till, om det ej sårat baron Henning att
ha fått flera åskådare — då jag fick se fatet, varpå han»
satt, lyfta sig i höjden. Och troligen var det de där
djupa tankarna, som hindrade honom från att hoppa av, innan
han kom så högt, att det ej mer kunde komma i fråga.» ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
