Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 ENSLINGEN PÅ JOHAN NI SSKÄRET
»Jo, då skulle jag velat se honom!» Ett halvt föraktligt
leende krusade Elviras läppar.
»Huru elak ! Men om du också aldrig så gärna velat
skratta i början, skulle du ändå liksom jag blivit litet
hjärtängslig, då du hört honom med dämpad röst repa:
»Fira ned fatet!» Olyckligtvis kom i detsamma kapten
Broscher och flera andra herrar ur tältet, och då blev det
en skrattsalva, som visst icke minskades, när även flera
fruntimmer kommo fram. Mitt under löjet svor gamle
Broscher till på sitt eget grova sätt och ropade åt
matroserna: ’Era åsnor, hur kunde ni ta baronen för ett krus
punsch!* Och därpå, så fort Henning kom ned, bad han
honom på allt möjligt sätt om ursäkt för sitt folks
drum-lighet. Baronen svarade med sin vanliga artighet, att det
helt och hållet var hans eget fel. Men så snart han kunde
smög han sig bort, och den som kände honom och för övrigt
sett den blick, som han kastade på kapten Letsler, kunde
lätt begripa vad som föregick inom honom... Nå, du tiger
ännu — var det icke ett dåligt spratt?»
»Det kan jag just icke säga! Baronens uppförande vid
embarkeringen var så opassande, att hämnden kan anses
lindrig, ifall det icke blott rent av var en händelse.»
»Vacker händelse... Men, musiken blåser upp: jag
måste ut! Dansar ej du den här kadriljen?»
»Jag minns icke — men jag ber dig, gå innan någon
söker dig!»
Vendela försvann.
Nog mindes Elvira, att Georg fått löfte även om denna
dans, men hon vilie hava glömt det: hon ville, i trots av
hans sista yttrande, hava glömt, att dessa fjorton dagar
någonsin funnits till... Först begära hennes namn — och
sedan långt därefter underrätta henne, att detta namn var
ärnat till bihang åt ett annat! Och vilket annat? »Det
tillhörde icke en fästmö, men en ungdomsvän... Åh, en
ungdomsvän blir lätt förvandlad till... nej, det kan icke
vara så! Hans blickar, hans ord, hans rörelse, allt
motsäger det.»
Elvira gick ut i salongen, som för ögoyiblicket var tom.
Det sjöd varmt genom hennes ådror: hjärtat flög med
oroliga slag. Vad var det då mer än en bekantskap av
detta flyktiga slag, som man gör tusen under livet!
Häremot uppreste sig dock någonting inom henne... det var ej
så: ett band fanns redan mellan dem. Hennes fars obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
