Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET
185
gripliga deltagande för denne unge man, hans likhet med
porträttet, tant Rezias berättelse, de gamla tornkamrarna,
allt sammanflöt i Elviras tankar och bildade gemensamt en
makt, vilken mäktigt stärkte de känslor, som hon nu fann
hava vuxit upp så fort och häftigt, att hon ej hunnit tänka
på att befästa sitt hjärta, innan det redan var intaget.
Någon kom från kapten Broschers inre kajuta.
»Fröken Elvira!» Georg stod bredvid henne. Lågan
på hans kind hade bleknat. »De dansa redan däruppe —
jag kommer för sent, förlåt, förlåt, men jag har icke
mått-rätt väl!»
»Kapten Letsler är verkligen blek!» Elviras röst
klingade åter med de siréntoner, som så tjusat honom.
»Denna röst», sade han, och hans blixtrande öga såg
in i Elviras, »denna röst, såsom den nu ljuder, skulle jag
höra mitt uti den mest brusande storm — ja, jag skulle
höra den, om jag vöre på väg till havets djup och den
uppifrån kallade mig!»
Elvira vände sig nästan till hälften bort och lät sin blick
halka över blommorna på bordet: hon måste hava rådrum
att giva rösten ett annat uttryck. »Kapten Letsler, förlåt
om jag öppet säger, att det är nästan ovärdigt en redlig
sjöman att föra smicker på läpparna!»
»Har jag då gjort mig skyldig till något sådant? Nej,
jag kan icke smickra: tyvärr är jag blott alltför
öppenhjärtig.»
»Jag har hört en händelse, som tilldragit sig här i afton!»
avbröt Elvira den vändning samtalet åter ville taga. »Var
baron Hennings luftresa en tillfällighet?»
Georgs kind fick åter färg: han ville ej ljuga.
Hämnden, småaktig eller icke, skulle han erkänna, emedan den i
hans tycke var förtjänt. »Tillåt mig fråga», sade han,
»såg fröken på vad sätt baronen gjorde intrång i en
rättighet, som för ögonblicket var min?»
De sista orden, uttalade med någon tonvikt, underrättade
Elvira om, att han kände syftet med den uppmärksamhet,
som Henning visade henne, och då hon nu gjorde den
slutsatsen, att Georg säkerligen erfor känslor likartade
med dem, som hon själv nyligen erfarit, började hon tro
att... Men här förvillade hon sig.
Och det var rätt väl, att dansen där uppe slutade och
att gästerna strömmade in så väl i tälten som ned i salon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
