Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 ENSLINGEN PÅ JOHANN ISSKÄRET
hjärtligt ord åt mig, när jag vänder tillbaka ! Jag kan icke
icke inom fyra väggar innesluta all den sällhet, som jag
då kommer att erfara, men mitt i glädjeruset skulle jag
förtvivla, om pappa visade mig en mörk blick.»
»Då jag får se dig i detta glädjerus, min son, är det
tids nog att glädjas med dig, men ännu ser jag just ingen
utsikt därtill, och jag tycker, att du borde visa Fanny den
aktningen, att åtminstone sätta i fråga huruvida hon ger
dig ja eller icke!»
»Jag är säker, att Fanny älskar mig lika varmt som jag
älskar henne!»
»Nå är det icke varmare, så tvivlar jag på utgången!
Vad skulle du säga, om hon gjorde dig den öppenhjärtiga
bekännelsen, att hennes känslor voro delade mellan t. ex.
jaktlöjtnanten och dig?»
Liksom stungen av en orm, ropade Georg: »Aldrig skall
hon göra mig en sådan bekännelse! Hon skulle då icke
kunna se mig i ansiktet.»
»Men du — du kan se henne i ansiktet, du, som kommer
och bjuder henne ett halvt hjärta! Ty jag gatter ej i fråga,
att du ville bedraga Fanny på sanningen^
»Jag bedrager henne icke, då jag säger att jag ej kan
"bli lycklig utan henne, ty om jag än till galenskap älskade
en annan, finnes lyckan blott med Fanny!»
XXXVII.
Fanny Holmer hade slutat sina morgongöromål på
faderns kontor. Tröttad vid pulpetens enformighet, slog hon
tillsammans huvudboken för att göra en tur genom köket
och vävkammaren och tiilse, att allt hade vanligt liv och
rörelse. Ingenting återstod mera att bestyra. Tyst och
nedstämd gick hon in i sitt eget rum.
I sykorgen bredvid henne låg ännu det tidningsblad, som •
anmälde Skandinaviens ankomst till Göteborg. Tre veckor
voro sedan dess förlidna.
Hennes händer, vana vid arbetsamhet, hade nu kommit
ur sin vanliga talet: de små fingrarna gnuggade mekaniskt
lärftet fram och åter. Slutligen föll sömmen ned på
golvet, och läggande huvudet i handen, lät hon det nedsjunka
mot fönsterposten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
