Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vis var detsamma, som fröken Elvira nyss gjorde sin
ödmjukaste tjänare äran att tala om, nämligen ett giftermål.»
»Ett giftermål?»
»Ja — och jag tror, att den ifrågavarande damen hette
Fanny Holmer... Jag bedyrar, att jag icke lyssnade, ty just
i detsamma jag lade handen på låset, yttrade kåpten Letsler
i ett andedrag att han varit i skärgården för att fria, men
att mamsell Holmer skickat honom ut i världen på ett par
år, medan hon besinnade sig. I sanning — den där lilla
skärgårdsdamen måtte icke vara av den sorten, som lätt
fattar eld!»
Elvira skrattade, men hon skrattade endast genom ett
slags muskelryckning, därför lät det skärande.
Henning betraktade hennes ansikte och kände sig
därvid ej fullt tillfreds med den hämnd han vunnit. »Det var
ju icke så roligt!» sade han och steg närmare, ty det
föreföll honom, att Elvira icke stod rätt säker på fotterna.
»Jo», svarade hon, »nog var det roligt — jag menar
herr barons ... uppmärksamhet... Men dröj ett ögonblick,
medan jag sveper om mig schalen, så gå vi in tillsammans
och hälsa på kaptenen!» Och medvetslöst fattade hon en
svart taftsmantilj, den hon begagnade på resan.
Baron Henning såg den röda äkta schalen, som låg
bredvid, och frågade sakta: »Är det ej denna?»
Förvirrad lät hon mantiljen falla och påtog schalen.
Men i själva dörren stannade hon och såg på
Henning med en blick, den han aldrig glömde. »Hur var det»
— hon vacklade och lutade sig mot dörrposten — »var
det en saga som baron nyss berättade mig eller låg det
sanning i vad jag hörde?»
»Fröken Elvira, jag ville... vid min heder svär jag,
att jag Önskade icke hava sagt detta.»
»Tyst!» sade Elvira så kallt, så befallande, att varje
ursäkt dog på Hennings läppar... »Låt oss gå in!» Hon
satte foten på tröskeln, men nedsjönk i detsamma.
Henning förstod den blick han erhållit. Och utan ett ord,
som ens kunnat kalla Vendela från nästa rum, bar han
Elvira till soffan med den ömmaste grannlagenhet. I hans
bröst jäste på en gång harmen över vad han sett och
blyg-seln över, att det varit han, som framkallat detta uppträde.
Mot Georg kände han numera ingen svartsjuka: han älskade
Ju en annan.
Stum, med slutna ögon, låg Elvira lutad mot soffans ena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
