Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle förströ honom, lämnade han, under det Karolus* glada
lovord ännu återljödo i hans öron, de bägge hedersmännen
tillsammans i kajutan att vid en butelj portvin invänta hans
återkomst och gick själv att taga avsked hos
kommendörkaptenen.
Det var just vid den tid, då Henning begivit sig in
till onkel att anmäla sitt frieri till Vendela.
Vendela hade låst in sig i det innersta rummet, under
förevändning att sluta inpackningen av sakerna, men
egentligen för att rätt av hjärtat utfundera huru allt detta så
oförmodat kunnat tilldraga sig.
»Här måtte väl alla vara utgångna!» tänkte Georg, som
icke fann någon i salen, kommendörkaptenens dörr låst och
fröknarnas likaledes. Då han knackade på, bekoms intet
svar.
Han vände tillbaka ned och frågade om herrskapet gått
ut
»Icke vad jag vet», hette det, »utom fröken U., som nyss
gick ned i trädgården.»
»Kanske äro också de andra där?» Han sprang utför
trappan och över gården.
Sedan han gått åt flera håll i trädgården, varsebev
han en liten avlägsen grotta. Där fann han den, som han
sökte och vilken han troligen skulle se för sista gången i sitt
liv...
1 skuggan av tvenne sammanflätade pilträd satt Elvira
tillbakaböjd mot mossbänken och lekte mekaniskt med en
halvvissnad ros, vars blad lågo strödda över de mjuka
vecken av hennes svarta sidenrock.
Denna gång varken såg eller hörde hon Georg: hennes
i sitt eget inre fördjupade blick hade blott förmåga att leva
där... Elvira visste ej heller, att tvenne tårar darrade på
hennes kind. Hon såg upp mot den fläck av himmeln, som
lyste över grottans ingång, och den lediga handen nedföll vid
ena sidan av bänken, på ett sätt, som förlänade hela hennes
ställning, så osökt och omedveten den än var, ett tjusande
behag.
Georg stannade och bjstraktade henne. Hans hjärta
klappade hårt.
Deras blickar möttes.
Georg, slagen av samvetets och hederns manande röster,
ville tala, ville fly. Elvira ville hava kunnat le och skämta.
Och där satt likväl hon, där stod likväl han som om bägge
2 B Enslingen på Johannisskäret II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
