Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då dörren tillslöts efter den så djupt förnärmade gamla
damen, sjönk Elvira med hopknäppta händer ned på soffan.
Ett par ögonblick låg hon stilla och lyssnade, utan att ens
vilja draga andan. Därefter sprang hon upp, ryckte ett
ljus från bordet, ställde sig framför spegeln och
betraktade sitt ansikte, på vars grund rodnad och blekhet
oavbrutet växlade.
Dörren slogs upp.
Det var den svåraste, men för Elviras självkänsla den mest
tillfredsställande stund i hennes liv, då hon med ledigt
behag och med endast deltagande tecknat på sitt ansikte gick
mot den jämte fadern inträdande unge mannen.
»Se här, mitt barn», sade kommendörkaptenen, slutande
dottern i sina armar, »en gammal bekant, vilken varit ute
för ett av de största nidingsdåd, som kunna träffa en ärlig
sjöman. Men kapten Letsler har också vid det tillfället
visat en rådighet och sinnesnärvaro, som gör heder åt hans
ungdom.»
Georg gjorde en djup bugning för fröken. »Herr
kommendörkaptenens uttryck», sade han, »äro alltför
smickrande, då det var den angelägnaste plikt mot mig själv att
fånga de nidingar, som bringat mig i snaran.»
Medan kommendörkaptenen berättade om skeppsbrottet
icke blott för Elvira, utan även för gubben Ignelius,
vilken blivit uppkallad till teet, hade Georg suttit fördjupad
i betraktande icke av Elvira, utan av den gamle
förvaltaren, vars hela figur, väsende, tal och hållning påminde
honom om en alldeles likadan person, som han icke kunde
erinra sig var han sett, men vilken han bestämt hade sett.
Ignelius å sin sida sneglade, i skydd av den upplyftade
tekoppen, oupphörligt på Georg och visade honom en sådan
uppmärksamhet, att Georg blev förlägen över den gamle
mannens artighet.
»Ack», utbrast Georg, »hur jag kunnat glömma att fråga
efter fröken Vendela?»
»Vendela är längesedan gift», svarade Elvira, »gift med
en person, som kaptenen kanske ej heller glömt: baron
Henning G.»
»Nej, verkligen! Om farbror Stormbom ännu levat,
skulle han sagt, att baron G. gått till ankars i en helt
annan hamn än den, vartill han styrde kurs, då vi träffades
i Göteborg.»
»Jag gissar», inföll Elvira med ett småleende, »att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
