Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med de ljusa, flygande lockarna, och än Elvira, vars
blixtrande ögon, även då de icke uppenbarade det forna
trollspelet, likväl alltid förtrollade honom.
Han gick till ett av fönstren, varifrån böljornas tunga
vaggsång nådde hans öra. Längtande efter en blick på sitt
älskade element, uppdrog han gardinen — och vad han såg
fängslade honom med andlös uppmärksamhet: det var den
gamla förfallna stenbryggan utanför byggnadens norra
sida, där gula sängkammaren var belägen en trappa upp
över de förut omtalta tornkamrarna.
På Georgs kind kom och gick blodet, än brännande, än
kallt. Han hade förut sett denna brygga, dessa ramlande
stenar, hela denna grå massa — men var... när? I hana
minne trängdes bilderna från en långt avlägsen tid, då
han gjort en sjöresa, då han ovillkorligt måste hava stått
på denna samma brygga och sett en båt flyga upp och ned
mellan de stora vågorna, varvid hans möder hållit honom
i handen.
En kallsvett betäckte hans panna. Han gick från
fönstret och vandrade med långa steg av och an.
Om han varit så nära förbunden med denna plats, vad
hade då skilt honom från den? Men han måtte förvilla
sig? Hade han levat på detta ställe, borde han ju även
hava ett minne av dessa rum. Intet var nymodigt: allt
vittnade, att det stått där under åratal... Nej ... vad som
låg bakom den dag då han sett båten och de stora vågorna,
var ett fullkomligt kaos.
Mattad av den starka spänning, varuti han hela aftonen
befunnit sig, och ännu liksom förlamad i kroppen efter alla
de ansträngningar, han utstått den natt, då briggen förliste,
gick Georg nu till sängs.
Följande morgon, då han åter stod vid fönstret och i den
gryende dagningen spejade nedåt den förfallna bryggan,
sjönk så småningom den dimma, som undanskymt det
förflutna. Med girig uppmärksamhet granskade Georg varje
öppen och klar fläck, som hans blick kunde genomtränga.
»En dörr», sade han till sig själv, »måste finnas här
nedom i muren, en dörr, som går ut till denna brygga!»
Och nu, i vaket tillstånd, höll han på att alldeles förvilla
sig i en labyrint av tankar cch slutsatser.
Vid frukosten återsåg han Elvira, som nu vid dagens
fulla belysning syntes honom så ’hänförande, att han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
