Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra morgonen efter denna natt finna vi jaktlöjtnanten
liggande i fru Strömstens bästa gästkammare.
De blårutiga gardinerna omkring sängen voro
igendragna, och de korta, oregelbundna andedragen där innanför
förkunnade, att herr Ture sov.
Nu gick det i dörren, och jaktlöjtnanten — han, som
aldrig sov med mer än ett öga, med mer än ett öra —
reste sig, ehuru förlamad i hela kroppen, och frågade
häftigt den inträdande pigan om ej Kalle återkommit med
doktorn.
»Nej, ännu spörjes han inte. Doktorn måtte väl aldrig
varit hemma — men vill inte herr löjtnanten ha in kaffet?»
»Jo men!»
Då pigan försvunnit, reste sig herr Ture helt och hållet.
Han utsträckte först en arm, sedan eri annan, rätade benen
och kände med ljuvlig förnöjelse, att de ovärderliga
ledamöterna började återfå, om icke sin spänstighet — ty
därmed skulte väl dröja ännu en tid — åtminstone
rörelseförmågan. Sedan han än en gång övertygat sig härom,
drog han undan sparlakanet på ena sidan och fattade den
på bordet bredvid sängen stående spegeln. Han höll den
framför ansiktet Men därvid hade han så när i raseri
slungat den försmädliga spegeln i golvet: den visade
honom ett i gult och blått skiftande ögonlock, ett par skråmor
på näsan och ena kinden samt en stor blånad på den andra.
»Också för detta har jag att utkräva hämnd»; mumlade
han, i det han satte spegeln tillbaka, »vid alla djävlar, jag
skall ha den!»
Han hade ingen ro att ligga stilla utan kastade sig av
och an.
»Jag begriper ej, att icke Kalle, höres av! Skulle de
redan i går natt ha forslat av det? Omöjligt — de voro
icke säkra då. Men nu, när de hört, att jag ligger här
som en hund...»
Herr Ture hann icke fullborda meningen, innan pigan
med kaffet seglade in genom dörren, varvid hon upplyste
att Kalle äntligen var i skyndsamt antågande, men ensam
i båten.
»Då har han ej träffat doktorn!» yttrade jaktlöjtnanten
med förställd nedslagenhet, välvde i sig kaffekoppen och
tecknade åt uppasserskan, att hon kunde gå sin väg.
De upplysningar Kalle hade att lämna kommo
jaktlöjtnanten att gnugga händerna av förtjusning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
