Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan herr Ture yttrat dessa ord till Kalle, på vars
tjocka läppar svävade ett försmädligt leende, som tycktes vilja
säga: »Anade jag inte detta!» halade han med största
möda på sig uniformsrocken och gled sedan långs väggen
tills han uppnått husets trappa, uppför vilÉen han smög sig
och tog kvarter i en liten skrubb, där han var nära att göra
haveri bland byttor och baljor.
Från denna plats, som låg tätt ovan trappan, kunde han,
i det han höll dörren på glänt, se huru karlarna började
ilasta packorna och slutligen höra Holmers röst, då han
med ett slags skämtsamhet yttrade: »Nu till de rätta
varorna, gossar: det är ju icke annat än fisk, begriper ni!»
I detta ögonblick lämnade löjtnanten sitt gömställe och
var inom några ögonblick vid Fannys kammardörr, den
han sakta öppnade.
Fanny, som alltjämt stod vid fönstret och lyssnade utåt
— se kunde hon ej — vände sig hastigt om.
Men då hon i ljusskenet varseblev själve Ture Gran,
hans vanställda ansikte, på vilket därtill en vild lidelse
nu rasade, greps hon av en sådan förlamande fasa, att hon
mekaniskt lydde hans hotande ord: »Skrik ej, då är allt
förlorat!»
Hon tyckte sig förgås av bävan då han steg för steg
nalkades henne och slutligen med dj ärv hand försökte draga
henne intill sig.
Men nu vaknade hennes mod och kraft: med ett vigt
språng stod hon vid dörren. Hans hand hade dock redan
åter fäste vid hennes klänning.
Då stannade Fanny självmant, övertygad att hon ej
skulle vinna det minsta genom att skrika, ty att haris
hantlangare vaktade där nere var givet.
»Vad sökér löjtnanten här uppe?»
»Jag söker den jag funnit!» svarade han med häftighet.
»Vill mamsell Holmer rädda sin far, så låter det sig ännu
göra, men redan inom ett par minuter är det för sent.
Lova att bli min, och varorna avgå i fred! I annat fall...
mina karlar ligga redan i bakhåll... och vet, att herr
Holmers förlust ej stannar vid hans förmögenhet, utan även ...»
»Det hjälper ej !» stammade Fanny under tyngden av
sin ångest. »Jag kan ej räddå oss!»
»Obarmhärtiga», utbrast han nu, helt och hållet vikande
för sin vilda kärleks begär, »jag har aldrig förr vågat tala
till dig om mina känslor, men nu gör jag det: nu trotsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
