Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tanke har då under denna tid legat förborgad i din själ, en
tanke, som stört din lycka?»
»Nej, nej, det är icke så, Georg! Blott någon gång
faller det mig så före som det vore bättre att fly faran än
att trotsa den. , Skola vi, måste vi nödvändigt till
Johannisskäret i höst?»
»Du vet, att det varit en av mina älsklingsplaner att på
hemvägen,, sedan vi lossat lasten i Göteborg och innan jag
lägger upp för vintern, göra. en liten tur dit, till en far,
som så varmt längtar efter oss och otåligt räknar varje
dag. Men kostar dig detta besök, min Elvira, så mycken
smärta, så avstår jag därifrån — dock icke utan saknad.»
»Din kärleksfulla eftergivenhet kommer mig att blygas
över min sj älviskhet! Även j ag älskar j u så innerligt den
arme enslingen på sin fattiga klippa... Men kommer du
dit, kan du ej undgå att... att... besöka Strand!»
»Det är sant, ty i annan händelse skulle Fanny» — han
uttalade detta ännu så dyra namn väl utan rörelse, men
med en viss sänkning i rösten — »kunna tro, att jag icke
vågade se henne! Ville du, att hon trodde det, min älskade?»
Elviras kinder brunno i mörk rodnad: hennes öga
blixtrade av elden från blodets varma sjudning. »Gör mig inga
sådana frågor!»
Georg tryckte sina läppar på hennes händer. »Jag hör
av din röst hur upprörd du är vid blotta tanken därpå, och
ändå vill du betaga dig själv den enda möjligheten till en
fullkomlig övertygelse! Kasta intet törne bland våta
blommor, min Elvira, utan tro mina ord, de ljuga icke, då de
säga dig... att du, endast du, fyller hela min själ!»
»Men en gång — hur kan jag väl någonsin glömma de
orden — sade du mig, att du blott med henne kunde bli
lycklig... O, du valde henne även sista gången, om hon
sagt j a, om ... om...»
»Ack, vad du kan plåga dig själv, du varma, stackars
hj ärta! Är ej vår lycka nog stor, utan att den behöver
bestyrkas genom en bekännelse, den du kunnat anat utan ord,
den bekännelsen, att blott hedern andra gången jagade mig
ifrån dig? Och jag dolde ej för Fanny, att du, om du så
velat, redan då kunnat befästa ditt välde över mig.»
»Sade du det? O, Gud, vad de orden tillskynda mig
för en lycka!» Och Elviras hjärta svällde av stolt
tillfredsställelse däröver, att Fanny äntligen fått veta, att hon,
Elvira, icke alldeles behöft hålla honom till godo, utan att
10 B Enslingen på Johannisskäret II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
