Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rodd av fyra flinka matroser, flög Elvira Kornelias slup
över gamla Skageracks vågor. Och då båtshaken tog törn
mot Strandsbryggan, blickade de bägge makarna så
trofast och kärleksfullt på varandra som om de ömsesidigt
velat säga: »Se in i min själ!»
Nu kom någon ilande utför trappan och nedåt gården.
Den höga, smärta gestalten, de ljusa, flygande lockarna,
de vackra blå ögonen. Allt var Fannys. Och se henne
utan hjärtklappning, det förmådde han ej. Men denna
hjärtklappning hade ingen skymt av likhet med den han
fordom erfor.
»Välkomna, välkomna!» ropade Fanny så glatt, så varmt,
så systerligt, att det skulle behövts sjudubbla ögon för att
tränga till hennes hjärta... Hon räckte en hand åt
vardera. »Vad jag tackar er, att ni kom till Strand!...
Pappa är icke hemma: han får således endast höra talas
om min glädje.»
»Ack, Fanny, min goda, kära Fanny» — Georg tryckte
den lilla vita handen till sina läppar, både en och två
gånger, mitt för sin hustrus ögon — »ack, Fanny, om du visste
vad jag är lycklig!»
Det var en himlens välgärning, att dessa sista ord flöto
så väl från Georgs läppar som från hans hjärta. De
bidrogo att underbart lugna Elvira och kommo även henne att
med en innerlig ömhet blicka på Fanny.
Och icke en enda gång under de timmar, besöket varade,
aröjde sig något besvärligt i samtalet: ingen oro, ingen
förlägenhet märktes varken å Georgs eller Fannys sida.
Deras barndom, deras första ungdom berördes ofta, men allt
föll så naturligt som om det mellan dem aldrig funnits
annat än denna barndomsvänskap.
På återresan till Johannisskäret viskade Elvira, i det hon
tryckte sin makes hand: »Vet du, Georg, det måtte aldrig
ha funnits någon starkare känsla hos Fanny — eljest, tro
mig, kunde hon i dag icke varit sådan.»
»Jo, nog var den stark, men den var lugn och ren...
Och kan du nu, min Elvira, lita på mig? Har du sett en
skymt av den kärlek, som du fruktade?»
»O nej, jag är alldeles övertygad! Du, som har så
häftiga känslor, skulle ej kunnat dölja dem... Visst blev jag
i hastigheten litet häpen, när du så varmt kysste hennes
fiand, men jag fann strax därpå, att, då du gjorde det i
min närvaro, det ingenting betydde — det var alltför lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
