Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätta i ordning pallen och soffdynorna: »Jag vet icke,
pappa, om det just är någon så stor hugnad! Jag får ej
sällskap den här gången, och att resa ifrån alla mina
skatter... pappa ser själv om det kan vara avundsvärt.»
»Du skulle just blygas!» svarade kommendörkaptenen
med ett hjärtligt skratt. »När du väl i alla fall ärnar dig
hem i oktober, så blir det icke för tidigt att rusta sig ut i
april?»
»Nej, det får jag bekänna... men vi måste höra vad
Elvira säger.»
»Ju längre det dröjer, dess raskare blir jag — så är
min tanke, och säkert kan det aldrig på allvar vara din,
Georg, att jag skulle bli hemma.»
Kommendörkaptenen tog allvarligt sin dotters hand
mellan sina: »Där ser du ditt barns vagga — skall gossen så
tidigt få klaga över brist på modersvård?»
»Ack, det blir mycket svårt... men, pappa, jag kan ju
taga honom med?»
»Jo, då tycker jag vad trevnad Georg skulle få i sin
kajuta! Det går väl an för en sjökapten att då och då
frakta med sig sin hustru, men att inrätta sitt fartyg till
barnkammare, därtill är jag säker att Georg själv säger
nej.»
»Han skall icke behöva det, pappa lilla, ty jag har
redan insett, att det var galet... Men Vendela, som är så
öm och god, hon skulle säkert vårda mitt barn som sitt
eget.»
»Svara då du, Georg!» yttrade kommendörkaptenen, som
smått råkade i förargelse över en kärlek, som icke alls
ville hava något att skaffa med förnuft och måtta, utan till
och med trängde in på moderskärlekens område.
Emellertid gjorde Elviras ännu svaga tillstånd, att han icke tordes
sjunga ut.
Georg, som hyste samma fruktan, hade ej önskat bättre
än att tills vidare slippa yttra sig i ett fall, där han mot
Elvira och sitt eget hjärta måste giva sin svärfader rätt,
men efter dennes sista vädjande var detta omöjligt.
»Gud och du själv, Elvira», sade han ömt men fast, »vet
vad det smärtar mig att lämna dig. Denna gång måste
jag dock resa ensam, och du skall ju ej sätta min
ståndaktighet på ytterligare prov!»
»Detta är första gången som du säger måste — och det
ligger nästan en befallning i det ordet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
