Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om det så gör, min Elvira», svarade han, och för att
bibehålla sin fattning, tordes han icke blottställa sig för
de farliga blickarna/ »så är det likväl icke jag, utan
nödvändigheten, som befaller.»
Kommendörkaptenen, nöjd att se sin svärson — vars
svaghet han verkligen börjat frukta skulle gå alltför långt
— en gång taga på sig en liten myndighet, gav honom ett
kraftigt slag på axeln och sade muntert: »Så bör det vara!
En man kan älska sin hustru över allt annat på jorden,
men märker han, att det blir för topp rasande under hennes
styrelse, så får han emellanåt ha ett ord med i laget.»
Elvira lade utan att säga ett ord sitt huvud mot Georgs
bröst.
»Huru», viskade hon slutligen, »skall jag förmå leva när
du är borta?»
»Genom din kärlek till mig, vårt barn och din far —
fick ej han sakna dig hela sommaren! Och är ej dessutom
en vinter sådan som denna värd några månaders saknad?»
»Ack ja, det är sant. Men res ej för snart!»
»Så längs jag kan försvara min sysslolöshet, blir jag
hemma, men det yrke, mannen en gång valt, måste han
även älska.»
»Kanske mer än sin hustru?»
»Mitt yrke älskar jag... min hustru dyrkar jag. Dessa
känslor trivas väl tillsammans.»
För att höja sig i sin makes aktning, försökte Elvira att
lägga band på sin smärta, som för varje dag blev allt mera
häftig. Tårarna kunde ej längre hejdas: hela timmar låg
hon snyftande på soffan med händerna tryckta mot hjärtat
och knappt en enda minut förmådde hon släppa från sin
sida sin make.
Och dagarna gingo, och så kom den dag, då Georg skulle
fara.
Reskofferten var både in- och uttagen. Det återstod
endast det sista famntaget.
Redan hade Georg böjt knä vid sin sons vagga, mottagit
sin svärfaders hjärtliga omfamning, Hennings och
Vendelas lyckönskningar och nu nalkades han sin hustru under en
rörelse, den icke hela hans manliga kraft förmådde
behärska. Men knappt hade hans arm omslutit henne, hans
läppar vidrört hennes till den sista avskedskyssen, än hon
bleknade och förlorade sansen.
»Låt henne vara!» viskade kommendörkaptenen, och tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
