Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med milt våld Elvira ur hennes makes armar och nedlade
henne på soffan. »Res, skynda, min son, innan hon vaknar
för att genomleva sin smärta på nytt!»
Ännu en gång vilade Georgs läppar på hennes mun,
hennes panna, hennes händer, dem hän pressade mot sitt
h j ärta.
Ett par ögonblick senare var han borta.
*
Månader hade förgått.
Elviras sorg hade icke uttömt sig, men slutligen
förvandlats till en stilla längtan, som likväl icke hindrade henne
att åter känna livet friskt och glatt omkring sig.
Om hon än i striden mellan sina känslor för en kort tid
glömt de nya plikter, hon hade att uppfylla, blevo
de4ien-ne nu så mycket heligare och dyrbarare. Och aldrig var
hon en ömmare och uppmärksammare dotter än nu: hennes
fars glädje och trevnad var hennes dagliga omsorg, hennes
käraste studium, ty hon märkte rätt väl huru mycket även
han saknade Georg.
Men främmande sällskap älskade hon icke: i sitt barn,
sin far, sin Georgs brev hade hon allt vad hon under
skilsmässan från den älskade maken önskade och behövde, och
med undantag av ett och annat besök hos Vendela var det
alldeles fåfängt att förmå henne finna något nöje utomhus.
»Få se ändå, om ej en liten resa skulle behaga unga
frun?» sade kommendörkaptenen en dag, och då Elvira i
samma andetag hörde nämnas Johannisskäret, flög hön med
tindrande blickar i sin fars famn.
»O, vad pappa är öm och god — vad Georg skall tacka
pappa för detta! Dit vill jag visst resa.»
Och nu blev Elvira idel liv och verksamhet.
Men i själva midsommardagarna, den tid, som var
bestämd för resan, kom där ett stort hinder emellan, ett
hinder, som åter rövade glädjen och sällheten från hennes
h j ärta.
Kommendörkaptenen insjuknade hastigt och snart
utvecklade sig det onda till en svår och smittosam sjukdom,
som i orten skördat många offer.
Dag och natt vakade Elvira med rastlös oro, med aldrig
tröttade livsandar. Hon kunde ju aldrig göra nog för
att visa huru tacksam hon var för den lyckan i olyckan, att
hon nu var hemma. »Tänk, pappa, tänk», viskade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:36:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/enspaj/2/0155.html
