Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förut att med Nisses tillhjälp göra Frifararn klar, och
Karolus tog ien liljebleka Elvira på sina armar och bar henne
in i det lilla huset.
»Gud allsmäktig — min dotter, mitt arma barn, sansa
dig... hör min röst!» Letsler darrade häftigt.
»Nödskotten kommo då från honom!»
Karolus viskade skyndsamt ett par ord till den skakade
fadern, varefter han ville ila bort.
Men Elvira, som han lämnat i den gamles armar,
fast-höll honom krampaktigt och såg på honom med en blick,
en blick, den Karolus aldrig glömde. »Tag mig med!»
sade hon med onaturligt lugn. »Ingen makt håller mig
tillbaka!»
»Men kära lilla fru», utbrast Karolus både rörd och
otålig, »frun blir oss bara till hinders ! Hör nu ett ord så
gott som två: kommer Frifararn tillbaks, så är Georg
ombord — kommer han däremot inte, så res över till
Gra-verna och säg ett tröstens ord till en änka, som, fast hon
inte är så fin, har likså varmt hjärta och därtill tre
faderlösa barn... och detta är för sanning talat av Karolus
Eliasson, som ännu aldrig bröt ord och handslag... Och
nu farväl!» Karolus slet sig ifrån henne och skyndade
nedåt bryggan.
Men vem höll Elvira kvar, då hennes make kämpade
för livet... ingen!
Snabbare än skyn, jagad av stormen, stod även hon
på bryggan, och hennes röst, hennes åtbörder förkunnade, att
hon ärnade hålla sitt ord.
»Jag måste med», yttrade hon kort, befallande, bestämt,
»eller jag störtar mig i nästa ögonblick i sjön! Jag vill
och jag skall träffa honom.»
Utan ett ord till svar lyfte Karolus henne i den
våldsamt gungande båten.
Då vinkade hon åt Letsler, som med förstörda
anletsdrag och den djupaste sorg avspeglad i sitt öga stod på
hällen och sträckte sina armar efter henne. »Var lugn för
mig!» ropade hon med en röst, som hade en
förundrans-värd stadighet, en röst, som vittnade om fullkomlig
själsnärvaro. »Får jag ej leva med honom/så kan jag dö för
honom... Gud välsigne dig, min far — förlåt, att jag gör
dig bekymmer!»
I stumt kval nickade Letsler åt henne.
Snart var allt i ordning på Frifararn... Karolus hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
