Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej velat försumma en. sekund genom att springa upp till
sitt, men nu, då han kastade sin avskedsblick dit, bleknade
den väderbitna kinden, ty utför backen nedåt stranden
kom vackra Johanna, hans kära hustru, ilande. Hennes
sammanknäppta händer, dem hon bönfallande sträckte mot
honom, hennes dödsbleka utseende, hennes enda utrop:
»Karolus, Karolus!», allt bidrog att uppröra det varma
hjärtblod, som svallade inom den starke sjömannens
järnbröst. Men han förmådde hämma sin känsla, och med en
röst, som fyllig och djup ljöd genom stormen in i Johannas
öra, ropade han: »Var tröst, Johanna! Det är för Georg
jag ger mig ut. Herren hjälper mig nog hem igen för
dina böners skull!»
Han nickade och vinkade med handen.
LXV.
Frifararn, vars däck oupphörligt överspolades och ofta
till en åttondel låg under vattnet, skar nu genom de
rytande vågorna med en fart, som gjorde heder åt hans rykte.
Som sjögången var i högsta grad förfärlig och Karolus
tvungen att kryssa, stod Stånge-Jan nästan oupphörligt vid
lillpumpen för att hålla ror-rummet läns.
Ännu hade icke Karolus fått tid att se efter sin
påtvung-na passagerare. Men då han nu upptog en presenning för
att breda över henne, där hon satt sig i ena hörnet av den
smala rorfördjupningen, förvånades han över att finna
henne så lugn, så tyst och tålig.
»Herre Gud», tänkte han och hans egen på samma gång
känsliga och fasta själ intogs av beundran, »vad det
likväl måtte vara för en stor och stark kärlighet... som kan
göra en klen och fin kvinna så modig!»
»Stackars lilla fru», sade han högt, och i den vältaliga
böjningen av hans huvud låg ett deltagande djupare än
ord kunde tolka, »detta är en het stund — men ännu Gud
ske lov är det inte så illa, att ej räddning kan vara möjlig:
vår Herre är man för att göra större underverk!»
Elvira försökte att småle.
»Jag önskar, att frun kunde gåta — det lättar sinnet!»
»Om vi alla komma välbärgade hem och han är med,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
