Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då skall jag kunna gråta, gode Karolus, gråta i salig
glädje... men nu har jag inga tårar.»
»Och i sådan förskräcklig hjärtångest, i sådant herrans
väder, att en karl kan blekna vid det, sitter frun helt
stillsam!»
»Jag kan ju nu vara lugn, då jag vet, att jag på något
sätt får träffa honom... huru lämnar j ag åt Gud.» .
Elvira kände ej den yttre fruktansvärda stormen, hon
fruktade ej, att Frifararn skulle kantra, fastän det otaliga
gånger såg så ut, hon ryste ej för störtsjöarna, som välvde
fram och åter över henne, hon varken hörde, ryste eller
fruktade för vad som tilldrog sig med henne själv: hela
hennes själ, hela hennes förmåga att fatta och tänka var
spänd på det ögonblick, då hon skulle upptäcka Elvira
Kornelia.
Detta ögonblick kom.
Efter ungefär en timmes segling befann sig Frifararn
i öppna havet i lovart om Sälöbåken.
Briggen låg dikt an bidevind och forserade alla segel
oaktat den bräckliga nödmasten. Han krängde så, att
märsrån på förmasten nästan vidrörde sjöarna.
»Nu, frun lilla», sade Karolus och räckte Elvira handen
för att resa henne upp, »nu vill det mod och styrka till, om
hon äntligen skall se den leken — men allvarsam är den...
Håll sig väl fast i den här tollen, men släpp för himlens
skull inte taget, för då spolas frun genast över bord.»
»Spill ingen tanke på mig!»
Och nu vände Elvira ett ansikte, från vilket varje skymt
av livsfärg flytt, till det mot sin undergång kämpande
fartyget, Vad som vid dess åsyn tilldrog sig i hennes hjärta,
det blev emellan henne och Gud: ingen klagan nådde
mänskliga öron, men av det utomordentliga kval, som
visade sig i hennes vitt stirrande öga, märktes vad hennes
hjärta inneslöt.
»Han har drivit betydligt närmare brotten nu, efter vad
jag kan tycka!» sade Karolus till Stånge-Jan. »Men
lyckas hon att gå över, så är det ingen omöjlighet, att han på
andra bogen klarar det yttersta av Munkskären.»
»Hända kan det, men han pressar henne så mycket, att
jag fruktar hon kantrar eller att masten springer.»
»Åh nej, det är en tjock spira han fått upp, och inga
översegel har han, som fresta henne.»
Elviras blickar gingo under detta samtal ömsom från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
