Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ene till den andre. De begärde tröst, dessa
sönderslitande blickar, men skyggade undan för det mörka,
uttrycksfulla allvaret i männens ansikten.
»Seså», återtog Karolus, som, för att sköta manövrerna
på Frifararn, nödgats under några ögonblick lämna briggen
ur sikte, »nu ärnar han snart gå över! Han drejar ner så
nära han kan komma, för att få bättre fart att skära upp
i vinden... rätt så, kapten — gott knep, lärt av mig...
Friskt mod, frun lilla: går briggen över stag, då den nästa
gång vänder, så ansvarar jag för, att han är räddad!»
Elviras öga höjdes mot himlen. Brann väl någonsin en
varmare bön på darrande läppar?
»Det var sjutusan vad han dröjer... Georg, Georg, du
är för djärv!»
Med andlös uppmärksamhet följde Karolus briggens
minsta rörelser: han var hos Georg med liv och själ och talade
till honom liksom han kunnat höra hans råd.
»Ror i ’lä! skrek han nu och böjde kroppen i den
riktning, han önskade att fartyget skulle taga ... »Så ... så
— riktigt... så ja!»
Det viktiga ögonblicket var inne.
Briggen gjorde en cirkelformig svängning åt vindsidan,
och då han uppnått den, så att vinden stod rakt mot bogen,
stannade han: seglen slogo med förfärlig våldsamhet fram
och tillbaka.
Liv eller död berodde på åt vad håll bogen föll.
»Jesus Kristus!» ropade Karolus, »hon vägrar i
vändningen — jag ser tydligt kapten själv och två man försöka
att få focken opp i lovart... Åh, se min Georg, hur han
strävar att få henne över.,. och här står j ag och kan inte
hj älpa honom ... se, se hur seglet slår... Men var är han
nu, vart tog han vägen? Jag ser inte mera till honom...
Guds död — kapten och en man slogs över bord!»
Vid dessa fasans och dödens ord reste sig Elvira. Hon
hade nyss nedsjunkit, men klättrade nu upp bakom Karolus,
som stod vid rodret och i detta ögonblick icke gav akt på
henne.
»Ja, ett sträckande i skotet... Hit nu och tag roret
och håll så nära vind som möjligt, att vi få honom i lä om
oss! Gud förläne honom krafter tills vi hinna honom —
sett oss har han.»
Nu band Karolus skyndsamt ett vedträd vid ena ändan
av ett tåg och sköt det övriga i ringlar uppefter armen.. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
