Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Titta du åt på läsidan, Jan — jag skall hålla utkik för
ut!» sade han och fattade tag i fockstaget för att hålla
sig fast.
Ännu kunde Georg icke upptäckas. Men för deras
blickar framställde sig ett skådespel, som till och med för en
sjömans hårda nerver var alltför starkt att uthärda.
Då briggen vägrade att vända, hade den inom några
minuter drivit ned på skären. Någon räddning där var ej
tänkbar: efter tredje törnen fanns av Georgs stolta fartyg,
av hans vackra Elvira Kornelia endast spillrorna kvar, och
bland dem syntes snart liken av tretton skeppsbrutna.
Den olyckliga besättningen hade icke kunnat göra
ringaste försök till räddning, ty i samma ögonblick fartyget
första gången stötte och rämnade, blevo alla av den
efterföljande vågen slungade mot de vassa klippkanterna, från
vilka de åter igen slungades ut i det hungrande havssvalget.
Icke ens deras dödsskri kunde nå båtfararnas öron, ty
bränningarnas förskräckliga dån skulle här hava borttagit
ljudet av det skarpaste kanonskott.
Nästan varenda man var personligen känd av Karolus
och Stånge-Jan.
Inga tårar stodo i sjömännens ögon och fördunklade
synförmågan, men deras innersta deltagande för de drunknade
kamraterna gav sig, särdeles hos Karolus, luft på ett lika
våldsamt som upprörande sätt.
Allt som något av de till döden invigda offren sökte fa
st-hålla sig vid en eller annan rämna, för att ej av den
till-bakarusande vågen dragas ned i djupet, ropade Karolus i
hjärtslitande ton: »Skynda dig, klättra högre opp, kanske
kan du kasta dig ned på andra sidan, men fort: ser du
inte störtsjön som kommer... håll dig fast... fast... Åh
nej, han följde med!» När nu den olycklige än en gång
vräktes mot klipporna, tycktes Karolus lida av gruvliga
kroppsplågor, så konvulsiviska voro hans rörelser. Men det
var hans varma, kraftfulla, människoälskande själ som låg
på pinbänken.
Sista man av besättningen, som så försvann under hans
ögon, var en ung matros från Graverna, uppvuxen med
Karolus och ansedd som en av de raskaste sjömän från
fiskläget. Han hade med den otroligaste ansträngning sökt
att avlägsna sig från brotten, men förgäves: fyra särskilda
gånger hade han slungats tillbaka... den femte syntes han
icke mera till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
