Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Adjö, Halvar!» sade Karolus med dov röst. »Må vår
Herre överge mig i min sista stund, om jag inte tar så
faderlig hand om dina små piltar som om mina egna!»
Hade den drunknande sjömannen kunnat höra dessa ord,
skulle han icke hava känt den sista smärtan.
Men stormen, havet, bränningarna, dödsskriken, allt
rullade tillsammans, och snart erinrade endast de
kringdrivande styckena av »vraket om slutet av detta sorgespel,
spelat med frutkansvärd sanning under den korta
tidrymden av några minuter.
En djup suck drog genom Karolus’ bröst.
Vem vågar fördöma de bägge sjömännen därför att
deras uppmärksamhet blivit delad, att de under ett par
ögonblick glömt spejandet efter Georg, den enskilde vännen, för
att sända en medkänslans blick över det hela!
De väcktes snart till nya skräckscener.
Vi ha sett huru Georg under ansträngningen att rädda
sitt fartyg kastades över bord jämte en man av
besättningen. Denne senare var ej vuxen striden: han dröjde ej
länge att följa sina kamrater, och honom följde ännu en
trogen vän, som av kärlek sprungit efter sin herre: det var
Kom, den stackars Kom, vilken också försvann i den
vidöppna graven, utan att hava funnit den han sökte.
Georgs utomordentliga styrka, hans skicklighet i simning
gjorde det möjligt för honom att genomtränga och bära sig
uppe i vattenmassorna, så att han icke närmade sig
bränningarna.
Han hadé sett Frifararn och var säker, att Karolus skulle
uppbjuda allt för att bistå honom, blott han kunde hålla
sig någorlunda på samma ställe, tills båten hunnit fram.
Detta hade nu skett.
Men de bägge sjömännen, vilkas uppmärksamhet i det
avgörande ögonblicket oavvänt var fästad vid
skeppsbrottet, märkte icke, att de sköto förbi Georg helt nära.
Stormens tordön överröstade hans rop.
Men på Frifararn fanns ju en tredje person, vars
uppmärksamhet — även ifall klipporna lyftat sig från sina
grundvalar och nedstörtat kring båtens sidor — ej skulle
kunnat avledas från en mörk punkt, som än höjde sig över
vågens topp, än sänktes därunder.
Så snart Elvira fått sikte på denna punkt, vars
upptäckt hon skälvande avvaktat, ropade hon till — det var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
