Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödsklagan, som arbetade sig fram över hennes bleka
läppar.
Men hördes den väl?
Stånge-Jan, som stod vid rodret, måtte likväl hava hört
detta rop, han måtte hava känt huru hennes händer ryckte
i hans kläder för att söka väcka hans uppmärksamhet. Men
antingen gav han, i detta tillstånd helt och hållet försatt
utom sig själv, icke akt på hennes rop ©och ryckningar eller
ansåg han dem framkallade av de skräckscener, som hon
hade för ögonen.
Emellertid hade båten kommit allt närmare den mörka
punkten, vilken för Elviras skarpa öga snart förvandlades
i den så oändligt älskade mannens huvud. Återigen
uppgav den olyckliga ett skri så genomträngande, att dess
toner, som nu bortblandades i orkanens virveldån,
sedermera mer än en gång med pinsam klarhet återskallade i de
öron, som förtvivlan och förfäran nu slogo med dövhet.
Det var just i det ögonblick Halvar för sista gången
försvann i djupet som Frifararn sköt förbi Georg,
Men i detsamma Karolus drog den djupa sucken, i
detsamma han på nytt fick makt med sin upprörda själ,
klingade till hans åter öppnade öra dessa skräckfulla ord,
uttalade med glödande eld, med stormull längtan:
»Georg, Georg, icke utan mig!»
Och vid det de bägge männen häpna vände sig om, fingo
de se en skymt av Elviras klänning: den syntes på ryggen
av en hög svallsjö.
Något längre akterut igenkände de Georg, men hans
oregelbundna rörelser med armarna gåvo nogsamt
tillkänna, att kroppskrafterna redan börjat kämpa den sista
striden med döden.
I den redlige, behjärtade Karolus’ själ öppnade sig en
avgrund av kval lika djup som den, vilken famnade Georg
och hans unga maka.
Han behövde ej kommendera ror i lä eller ge order om
fockskotet: de bägge karlarna förstodo varandra, och
manövern verkställdes ögonblickligt.
Som en sjöfågel skar Frifararn upp i vinden, och efter
en halv minut låg han på andra bogen.
Blek var Karolus, där han stod i fören, färdig att kasta
linan.
Skulle han vara nog säker på hand för att kasta den
rätt? Skulle Georg äga nog krafter kvar att fatta den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
