Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karolus började fatta mod, då han såg Georg med
åter-väckt kraft genom övermänsklig ansträngning uppnå och
omfatta sin Elvira, denna kvinna, som icke blott frivilligt,
utan med hänförelse valt döden med honom framför livet
utan honom. Hans ena arm slöt sig fast om henne, under
det han med den andra sökte hålla sig uppe.
Men arbetet mot vågorna var nu mera omöjligt: varje
sjö störtade honom med sin börda allt närmare och
närmare in mot klipporna. .
»Dreja nu och håll rakt ned så nära i lovart om honom
som möjligt... rätt så!»
Genom drej ningen fick båten ökad fart.
Med stadig arm fattade Karolus tågringen, och under en
varm bön till Gud kastade han den.
En suck av oändligt omfång gick över hans läppar, och
strav därpå ett djupt: »Herren vare pris!»
Försöket hade lyckats: Georg fattade tåget, och nu var
Karolus säker, ty han visste, att vad den drunknande
omfattar, måste med våld tagas ur hans hand, även om den
stelnat i döden.
Varsamt började Karolus inhalningen ... Ännu såg han
Georg hålla huvudet över vattnet, men då han var nära
intill ässingen, föll tåget lodrätt ned åt djupet — och
ingen rörelse förspordes mer.
Förtvivlad fattade Karolus med ena handen tag i en
fastgjord kabelända, kastade sig med halva kroppen
utöver och lyckades slutligen fatta Georg i kavaj kragen.
Anlitandet av en full mannakraft, i denna fasans stund
mångdubbelt stegrad, gjorde det nästan omöjliga
möjligt.
Inom några ögonblick lågo de bägge makarna på
Fri-fararns däck.
Med en beslutsamhet, som numera ingenting kunnat
avvända slog Karolus genast omkring livet på var och en av
dem ett tåg, vilket han fastgjorde vid masten, att de icke
under slingringarna skulle rulla över bord.
»Jag fruktar, att det är slut med båd* honom och henne!»
suckade Stånge-Jan i det han tog ett tag i skotet... »Det
var med knapp nöd vi klarade bränningen.»
Karolus lossade sakta Elviras armar, dem hon
krampaktigt knutit om den älskades hals, ävensom Georgs vänstra
arm, vilken så hårt omlindat Elviras liv, att den med möda
kunde skiljas därifrån. Dock märkte han, med en glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
