Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för stor för varje utbrott, att armen icke var stelnad, ty
när han fått den loss, föll den väl orörlig ned, men den
kunde likväl böjas fram och tillbaka.
Sedan Karolus nu verkställt allt vad hans kännedom och
erfarenhet i sådana fall gav honom vid handen, vände han
sig till Stånge-Jan med dessa ord, uttalade i en underlig
ton, en ton, varuti den djupaste, den bittraste sorg
blandades med en vemodig glädje: »Georg kommer sig
bestämt ... han har blott domnat av mattighet. Men ... den
stackars frun... ser du, Jan — med henne är det slut...
Hur förunderliga äro ej Herrans vägar: hade hon stannat
hemma, skulle hon blivit omfamnad av någon annan än
döden.»
»Nej, om hon inte varit med», svarade Stånge-Jan fullt
lika upprörd, »så hade besättningen där nere ej saknat sin
kapten: ifall inte hon ropat, skulle vi sökt honom förut
och inte akterut...»
Karolus svarade ej. Han böjde sig djupt ned över den
unga kvinnan, vars stelnade hjärta nyss slagit så
ångest-fullt.
Detta glödande hjärta, detta hjärta av idel flammor,
hade nu funnit svalka i döden — men den var henne ljuv, ty
hon fann den i hans famn, som för henne utgjorde allt.
På sjömannens bruna kind darrade en stor brännhet tår,
då hans läppar sakta vidrörde den marmorvita handen.
Hans själ suckade till den, som ser uppsåtet och ej blott
förmågan att utföra det.
Och över den så tidigt brutna och förbleknade rosen,
den unga sköna Elvira, bredde Karolus ett segel till
svepduk: ifall Georg återvände till sans, skulle hon vara
undan-dold för hans blickar.
Så nalkades Frifararn Johannisskäret.
På bryggan stod enslingen. Dessa tre timmar hade gjort
honom minst tre år äldre. Sorgen var utan klagan, men
vad den var syntes i hans öga... Han tycktes gissa vem
som låg under seglet, och nästan ljudlös lät rösten, då han
frågade: »Är också han död?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
